Sverige måste ta en ledarroll på FN:s havskonferens

Sedan regeringen tillträdde för två och ett halvt år sedan har klimatminister Romina Pourmokhtari (L), landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) – och till och med statsminister Ulf Kristersson (M) – uttalat sig ambitiöst om krafttag för haven. Det är utmärkt.

Men medan vi väntar på att regeringen ska sätta handling i de vackra orden och stora ambitionerna fortsätter läget för de svenska haven och haven globalt att bli allt mer akut.

Vi ser ett överfiske som tömmer våra hav på fisk, vi ser kraftigt höjda vattentemperaturer, försurning och övergödning, miljögifter, plastskräp och en krympande biologisk mångfald.

Om fem år ska världen ha nått målen för hållbara hav enligt Agenda 2030, men tyvärr ser det just nu mörkt ut att nå dit. Dessutom är hållbarhetsmål 14, som handlar om haven, det mest underfinansierade målet av alla mål. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att haven producerar över hälften av världens syre, reglerar vårt klimat och utgör en livsnödvändig källa till mat, jobb och ekosystemtjänster för miljarder människor på vår planet.

Nu finns ett ypperligt tillfälle att sätta havsfrågorna högre på dagordningen och Sverige har en verklig möjlighet att bidra till ökade ambitionerna globalt. Men för att det ska ske måste regeringen kavla upp ärmarna och börja jobba.

I början av juni hålls nämligen FN:s stora havskonferens, Unoc, i Nice. Det är den tredje i ordningen. Under min tid som klimatminister och vice statsminister tog jag tillsammans med Fijis premiärminister initiativ till den allra första stora FN-konferensen för haven, UN ocean conference (Unoc) år 2017. Detta eftersom världen då saknade ett forum för att driva havsfrågorna ur ett helhetsperspektiv, på liknande sätt som världen gör årligen på Cop-mötena kring klimatfrågan.

UN ocean conference blev ett genombrott för att lyfta havsfrågorna på den globala dagordningen. Att världen nu samlas för tredje gången betyder att Unoc etablerats som en permanent del av FN-arbetet, vilket är ett styrkebesked.

Med denna historik har Sverige en stark och trovärdig röst i det internationella havsarbetet. Men nu är jag orolig över att vi är på väg att förlora detta ledarskap.

För trots att regeringen utåt sett påstår sig prioritera havsfrågorna, har vi inte sett några ambitionshöjningar inför FN:s havskonferens Unoc – tvärtom har flera beslut och signaler visat att havsfrågorna inte tas på allvar.

När det kommer till överfisket här hemma har regeringen, i rak motsats mot att skydda de sköra strömmingsbestånden, röstat ja till att öka kvoterna med 108 procent. Detta trots att fiskare längs hela Östersjökusten länge larmat om tomma nät. Och när det kommer till den utlovade utflyttade trålgränsen och förbudet av bottentrålning har vi hittills bara sett försöksverksamhet och vaga inriktningsbesked till myndigheterna.

Ett guldläge att växla upp arbetet för att vända den alarmerande trenden.

Finansieringen till havsrelaterade insatser har bedrivits på ett oseriöst sätt – regeringen meddelade först neddragningar till Havs- och vattenmyndigheten vilket ledde till att myndigheten tvingades säga upp personal; och sedan ändrade man sig och ökade anslaget igen. På UD har man dragit in tjänsten som havsambassadör, en viktig funktion för att företräda Sveriges positioner internationellt och kunna förhandla frågor som är avgörande för våra hav; en funktion Sverige haft sedan 2008.

Nu har regeringen chansen att göra om och göra rätt. Detta års globala havskonferens syftar till att mobilisera ytterligare insatser för att vända den negativa utvecklingen för haven och nå målen till 2030. Det kräver mer handling, både på hemmaplan och internationellt.

Att bekämpa överfisket är självklart en avgörande del i detta. Här måste landsbygdsminister Peter Kullgren ta initiativ inom EU-samarbetet för att kraftigt sänka fiskekvoterna, särskilt i Östersjön. Regeringen har också pekat ut andra områden där man vill agera.

Nu är det läge att leverera på det man lovat. Om Sverige vill få andra länder att ta ansvar måste vi visa att vi – som har både resurser och kunskap – själva går före.

Här är mina och Miljöpartiets förväntningar på Sveriges åtaganden under FN:s havskonferens i Nice:

• Regeringen måste lova att ekosystemen ska sätta ramarna för alla beslut som rör haven. Det måste bli slut på att riskera havets hälsa med hänvisning till socioekonomiska intressen. Kollapsar ekosystemen nu, kan haven inte tjäna oss över huvud taget i framtiden.

• Regeringen måste lova att när ett område till havs klassas som skyddat, så ska det också vara just det - skyddat. Det vill säga fritt från storskaligt fiske eller annan aktivitet som riskerar att skada naturvärdena.

• Regeringen måste lova att samla hela havsarbetet i ett sammanhållet perspektiv, där alla åtgärder - från inlandet till kustzonen - hänger ihop. Det är ohållbart att restaurera vattendrag för laxen och samtidigt tillåta skadligt fiske till havs som minskar dess tillgång till föda och därmed överlevnad. Sverige behöver också stödja införandet av en ny havslag på EU-nivå.

• Regeringen måste dessutom sätta verkliga krav på att minska näringsläckaget från jordbruket. Hittills har frivilliga insatser dominerat och det har inte fått tillräcklig effekt. Det är hög tid för tydliga styrmedel.

• Regeringen måste höja biståndet och öronmärka medel för havsrelaterade insatser. De fattigaste och mest utsatta människorna som lever längs världens kuster drabbas hårdast av överfiske, klimatförändringar och stigande havsniver, och är de som har minst resurser för att införa relevanta motåtgärder.

• Regeringen måste återinrätta havsambassadören, en tjänst som under åren varit mycket viktig för det globala havsarbetet.

Tillståndet i världens hav försämras år för år men FN:s havskonferens i juni ger oss ett guldläge att växla upp arbetet för att vända den alarmerande trenden. Trovärdigheten vi har byggt upp i havsfrågorna är en styrka som måste förvaltas. Det är nu regeringen måste visa att hållbara hav inte bara är en vision, utan en politisk prioritet.