Debatt: Svårt för Labour att trumfa mediernas malande motbudskap

Valresultatet i Storbritannien är en tragedi för folkflertalet i landet och för progressiva krafter i hela världen. En del av analyserna efteråt är samtidigt så usla att man baxnar. Här några påpekanden.

1. Det är helt uppenbart att Brexit knäckte Labours kampanj. Det är svårt att jobba med en ståndpunkt som går ut på att överpröva en majoritet i en folkomröstning. Än mer så när valet kommit till på grund av detta, allt fler bara vill gå vidare, motståndaren har den perfekt uttänkta parollen ”Get Brexit done”, och inte minst, när man ska försöka samla människor som har mycket starka åsikter åt bägge håll. Resultaten är ur det perspektivet glasklara. Labour har tappat i traditonella Labour-fästen som röstade för Brexit. Labour blödde åt två håll i Brexit-frågan, men klart mest tappade man Brexit-anhägare, och det räckte för att tappa mängder av valkretsar framför allt i norra England, i Midlands och i Wales. Blyth Valley är ett typiskt exempel. Labour sedan valkretsen bildades 1950. Nu tappade man det med 700 röster. Hälften av rösterna som gick till Brexit-partiet hade räckt. Notera då att Brexit-partiet inte ställde upp i områden där man skulle utmanat Tories. Det här betyder inte att det hade varit lätt att inta någon helt annan Brexit-ståndpunkt i Labour-ledningen. Men det är ett faktum att 2017 gick Labour starkt fram, med samma partiledare, lika radikalt ekonomiskt program men med en annan linje om Brexit än i katastrofvalet igår.

2. Det är totalt självbedrägligt att bortse från medias extrema hets mot Corbyn och Labour. Brittisk press är notoriskt högervriden (till och med mer än svensk). Nu har även det liberala kommentariatet anslutit sig. Men när också det som skulle och borde vara en motvikt mot kapitalstinna lögnmaskiner, public service, snarare bedriver kampanjjournalistik mot Corbyn, då är det närmast omöjligt. Labour har gjort formidabla insatser med att samla folk till aktiviter, särskilt i städerna. Men det är svårt att trumfa malande motbudskap. Man har också gjort fantastiska saker för nätet. Men när över 80 procent av högerns nätannonser var missvisande eller felaktiga (mot 0 procent för Labour) då blir det också svårt. Det finns ingen enkel lösning här. Men det är bara att konstatera att ingen transformativ politisk rörelse kan lyckas utan att samtidigt transformera medielandskapet i någon form till sin egen fördel.

3. Under Brexit-frågan ligger förstås mer än bara ett ställningstagande till eurobyråkati och nyliberalism. Det finns en ”kulturell” fråga som binder samman geografi, utbildningsbakgrund och förhållningssätt till det politiska systemet som sådant. Det är i områden med hög andel personer i manuella arbetaryrken som Labour tappar mest högerut. Det är en effekt som sammanfaller med men är starkare än Brexit. De som av detta drar slutsatsen att det är Labours steg vänsterut i ekonomisk politik som gett denna effekt är inte särskild intresserade av fakta. Det finns inget som tyder på att den politiken varit impopulär där – tvärtom. Däremot finns det tydliga tecken – om än svårare att visa med en enkel siffra eller orsak – på att det är där man har svårare att acceptera eller låta sig övertygas av ekonomisk-politiska löften. Decennier av svek i det som blivit periferi kan inte enkelt reverseras med löften om andra tider, när dessa ser ut att levereras från centrum. Här är frågan om identitet något mer djupgående och därmed också svår eller omöjlig att lösa med enkla åtgärder (typ en annan partiledare).

Inga enkla svar här alltså. Men alla problemställningar är i högsta grad relevanta för Sverige också.

Låt oss tills vidare ändå glädja oss i detta mörker åt att hundratusentals människor har vuxit enormt i mobiliseringen för en progressiv politik – ett ovärderligt kapital. Samt även åt att Liberaldemokraternas partiledare samt DUP:s partisekreterare förlorade sina platser i parlamentet.