Debatt: Stark allmännytta gör bostaden till en rättighet

Malmö har sedan mars i år under ledning av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh varit en del av FN:s projekt The Shift. Projektets mål är att fler städer runt om i världen ska behandla bostaden som en rättighet snarare än en vara på en marknad. Projektet och Malmös deltagande har blivit högaktuellt i och med Fredrik Gerttens nya film ”Push” som handlar om just The Shift. Men vad är egentligen Malmö stads konkreta plan för att faktiskt säkerställa att bostaden är en rättighet snarare än en vara på en marknad? 

Malmö lider under en bostadsbrist, och specifikt en brist på billiga lägenheter som folk faktiskt har råd att bo i. Trots att alla erkänner problemet med bostadsbristen har Katrin Stjernfeldt Jammeh inte presenterat en verklig lösning på detta problem. Malmö stad har istället satt sig själv i en paradox där bostaden ska vara en rättighet, men inte på bekostnad av de privata fastighetsägarnas makt och vinster. I sin ovilja att erkänna denna motsättning mellan bostaden som en vara och rättighet så har Malmös styrande politiker med Katrin Stjernfeldt Jammeh i spetsen så här långt valt att vika sig platt inför fastighets­ägarnas begär efter utökad makt och vinst.

Bostaden är lika mycket en vara på en marknad i dag som det var innan staden blev en del av projektet. Vi kan till och med se en utveckling där Malmös styrande politiker går i rakt motsatt riktning då fler och fler av stadens problem nu ska redas ut med lösningar som helt bygger på principen om bostaden som en vara. Segregering, otrygghet och hemlöshet ska alla lösas genom utökad makt till privata fastighetsägare genom subventionerade tomträtter och kommunala pengar för ökade fastighetsvärden. Bostadsköerna växer och lyxrenoveringar genomförs systematiskt för att pressa upp hyrorna. Vid sidan av detta har Socialdemokraterna i sin överenskommelse med Liberalerna beslutat att under denna mandatperiod ska delar av allmännyttan, alltså den enda del av bostadsbeståndet som vi Malmöbor faktiskt har någon kontroll över, återigen säljas ut.

Den nuvarande bostadspolitiken bygger på att bostaden är en vara med en garanterad efterfrågan, eftersom bostaden är en livsnödvändighet. Med en vara med en garanterad efterfrågan finns det alltid incitament för privata intressen att kontrollera tillgången. Vi ser detta inte bara på bostadsmarknaden utan även på platser där exempelvis tillgången till vatten har privatiserats. På så sätt är bostadsbristen inte något som kan lösas utan att faktiskt göra upp med idén om bostaden som en vara, då det finns intressen i att upprätthålla bostadsbristen för att maximera vinsten för de som äger fastigheter. Att vinstmaximerande privata fastighetsägare agerar på detta sätt är inte särskilt uppseendeväckande. Vad som är uppseendeväckande är att Malmös styrande politiker inte försöker motverka denna process, utan snarare ställer sina resurser till förfogande för att göra det vinstmaximerande fastighetsägandet ännu enklare.

I praktiken finns det endast två sätt för Malmö att garantera bostaden som en rättighet. Det första är att frysa alla hyreshöjningar och sätta en övre gräns för hur höga hyrorna får vara. Vi har nutida exempel på detta i bland annat London där stadens socialdemokratiska borgmästare Sadiq Khan just nu kämpar för juridisk makt att sätta ett tak för Londons hyror. Detta kan dock endast ses som kortsiktiga lösningar på ett strukturellt problem. För att på lång sikt kunna garantera bostaden som en rättighet så måste vi gå helt bortom en marknadslogik som bygger på tillgång och efterfrågan istället för behov. För att kunna göra detta måste det finnas en demokratiskt kontrollerad garant av bostäder, utan avkastningskrav. Kort sagt en offensiv, expansiv och demokratiskt styrd allmännytta med det enskilda syftet att uppfylla malmöbornas behov av bostäder.

Medan båda dessa vägar framåt bygger på att minska de privata fastighetsägarnas makt i staden så har Malmös styrande politiker valt att fortsätta som vanligt genom att sätta all sin tillit till fastighetsägarna. Men så länge som de fortsätter att liera sig med dessa så kommer vi aldrig kunna tala om bostaden i Malmö som en social rättighet - och därför kan Katrin Stjernfeldt Jammehs fina ord inför FN tills vidare inte tolkas som något annat än ett PR-knep.