Debatt: Socialtjänsten tvingar barn att byta kommun

Hamid är 15 år och har vuxit upp som gömd flykting i Iran. För att inte bli upptäckt och utvisad till Afghanistan tvingades han och hans familj flytta flera gånger om året. I slutet av 2015 kom Hamid som ensamkommande flykting till Sverige. Han blev anvisad till Kumla kommun, men sedan placerad i Uppsala. Att bli placerad i en annan kommun än den han är skriven i har Hamid gemensamt med många andra ensamkommande barn som kom i höstas, eftersom kommunerna då ofta inte hann få fram platser i närheten.

I Uppsala får han ett familjehem, en god man och skolplats. På bara några månader lyckas han bli trygg i familjen, börja skolan, få vänner, delta i olika fritidsaktiviteter och skapa sig en lugn och problemfri tillvaro. Utvecklingen är enbart positiv och går helt i linje med de mål socialtjänsten satt upp.

Plötsligt meddelar Kumla att placeringen i familjehemmet endast varit tillfällig och att de ska flytta honom till ett nu färdigställt HVB-boende för ensamkommande i Kumla. Varken Hamid själv eller hans gode man godkänner flytten. Det tar dock Kumla kommun inte hänsyn till.

I samma stund som beslutet fattas vänds den positiva utvecklingen till det motsatta. Hamid börjar må mycket dåligt, relationen till familjehemmet försämras, han rymmer och pratar om att hungerstrejka om han inte får flytta tillbaka till Uppsala, där han skapat relationer och som blivit den plats han numera ser som sitt hem. Skolan gör orosanmälningar till socialtjänsten för att de är oroade för pojkens mående. Kumla står dock fast vid sitt beslut – Hamid ska bo på det egna HVB-hemmet.

Enligt socialtjänstlagen ska barnets bästa beaktas och vara avgörande vid beslut som rör barn. I det ingår att lyssna till och ta hänsyn till det som barnet själv vill, så länge det inte är skadligt för barnet. I det här fallet var det ett barn som hade blivit placerad av socialtjänsten, och där allt fungerade. Ända tills socialtjänsten tog ett beslut som helt gick emot barnets åsikt utan att ha tillräckliga skäl för det. Det är alltså socialnämndens beslut som är orsaken till att skolan gör orosanmälningar.

I Rezas fall togs beslutet om flytt utan att fråga honom. Han hade heller ingen god man som kunde företräda honom. En tisdagseftermiddag fick han veta att han skulle flytta. På onsdagen hämtades han med taxi, från ett familjehem i Uppsala, utan att veta vart han skulle och placerades på ett asylboende i Älvsjö i Stockholms kommun. Han blev förtvivlad och rymde tillbaka. Nu har Älvsjö ännu ett fall där de vill flytta på ett barn utan att ha löst skolplats. Frågan är hur kommunen kommer att hantera det denna gång.

I februari i år kom ett JO-utlåtande där socialtjänsten i Kävlinge kommun fick kritik för att de beslutat om flytt utan att samråda med vare sig barnet eller den gode mannen inför beslutet. Detta verkar tyvärr inte ha fått genomslag i alla landets kommuner.

Östermalm stadsdel i Stockholm och Uppsala kommun har dock valt en annan väg, och byter boende för de ensamkommande barnen endast om det finns skäl till det, och då i den kommun som barnet har etablerat sig om det är vad barnet önskar.

Att ha barn placerade i en annan kommun är heller inget nytt för socialtjänsten. För många LVU-placeringar är det vanligt att barn placeras i en annan kommun så att de kommer bort från en viss miljö, och därför finns redan rutiner för att ta hand om barn som befinner sig på annan ort. I fallen med de ensamkommande så var orsaken till att de hamnat på annan ort istället tidsbrist vid placeringen.

Socialstyrelsen skriver i Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och ungdomar– en vägledning (maj 2013) om hur socialtjänsten ska hantera situationer då barnets vilja inte överensstämmer med kommunens beslut om placering. Här betonas vikten av flexibilitet, lyhördhet och diskussion samtidigt som det anges att ett barns vilja aldrig får ignoreras helt.

Där står att: ”Barn som absolut inte vill vara kvar i det av nämnden erbjudna boendet, får aldrig pressas att acceptera den offererade lösningen. Om barnets önskan om att få flytta till en annan viss kommun kvarstår och denna önskan påverkar vardagen negativt på olika sätt, är det etiskt och professionellt från socialtjänstens sida att utifrån principen om ett sammanhållet vårdansvar, först undersöka möjligheterna att faktiskt tillgodose önskemålet. ” (s. 68)

Så här skulle kommunerna kunna göra, istället för att tvinga barn att flytta:

Ge stöd till den unge på distans.

Överflytta ärendet till den kommun den unge vill bo i.

Göra en överenskommelse med den kommun den unge vill bo i.

Om kostnaderna för boendet är problemet så går det att undersöka möjligheterna att sluta ett avtal direkt med familjehemmet istället för att gå via familjehemsföretag.

Om boendet inte är bra kan de flytta barnet till ett annat boende, familjehem eller HVB, i den kommun där barnet önskar bo kvar.

I femtonårige Hamids fall väljer Kumla kommun alltså att istället visa musklerna och har nu två gånger gått till domstol för att tvinga honom att lämna tryggheten i Uppsala. I andra kommuner hävdar socialsekreterare att de skulle begå lagbrott om de lät barnet bo kvar i en annan kommun.

Socialtjänsten är en ansträngd myndighet med ett stort ansvar. Att följa barnets rättigheter om att bli lyssnad till och socialtjänstlagens formuleringar om barnets bästa måste få ha betydelse på riktigt. Att spara pengar eller tid genom att åsidosätta dessa principer är varken försvarbart eller logiskt, eftersom resultatet med hög sannolikhet riskerar att istället bli såväl mer konfliktfyllt och mer kostsamt ekonomiskt. Vilket också redan har bevisats i dessa fall.