Debatt: Jag blir inte längre chockad när papporna drar sina linor

Jag är 16 år gammal och sitter vid ett bord på baren i staden där vi bor när polisen närmar sig. Trots att jag är minderårig är det aldrig mig de bryr sig om, mitt blonda hår smälter alldeles för perfekt in. Det är killarna i svarta västar som polisen vill prata med. Aldrig dem i linneskjortor. De får alltid gå iväg, öppna sina snusdosor och visa innehållet medan vi andra sitter kvar och ser på. Det kryper i kroppen, för det är han bredvid mig som har fickorna fulla med droger.

Jag har många gånger tänkt skriva den här texten. Sedan har orden känts för uppenbara, ibland privata för att dela. Jag var 14 år gammal första gången jag såg någon ta kokain. En jämngammal kille, hans pappa var chef och de bodde i ett stort hus. Jag frågade aldrig hur han hade fått tag på det men det ryktades att en kille i parallellklassen hade sålt det till honom. 

Samtidigt som kokain är lika vanligt som en tequilashot för svenska ungdomar är politikerna överens om att straffhöjningar kommer lösa gängproblemen.

Sedan dess har det liksom alltid funnits där på något vis trots att jag aldrig själv tagit några droger. Har haft många vänner som bara skulle prova, en gång i åttonde klass. Sedan dess har jag många nätter suttit i hörnet av en soffa och sett på när det delats ut linor på vardagsrumsbordet. 

På allt fler ställen i samhället idag tycker man att marknadsmekanismer ska styra. Efterfrågan styr utbudet. Trots det verkar det råda konsensus i svensk politik över att det är utbudet som styr efterfrågan när det kommer till droger. Inte tvärtom. Samtidigt som kokain är lika vanligt som en tequilashot för svenska ungdomar är politikerna överens om att straffhöjningar kommer lösa gängproblemen. I verkligheten är straffdebatten ett spel för galleriet och politikernas desperata försök att slippa ta ansvar över drogerna som flödar.  

Från min lågstadieklass finns idag både missbrukare och knarklangare. Det som skiljer dem åt är vilken del av kommunen som de växt upp i. Antalet rum i ens bostad avgjorde om man blev försäljare eller köpare.

De som säljer är inga dåliga killar men vuxenvärlden svek tidigt och de lärde sig att ta saken i egna händer, lärde sig tidigt att till drogerna finns det alltid köpare. De som köper är inga dåliga killar heller, de vet bara ingenting annat. Ofta har de växt upp som söner till framgångsrika män i kostym, haft pappor som jobbat sent hela veckorna för att på helgerna koppla av med några flaskor rödvin och kokain. I början blev jag chockad över att se pappor dra ladd från köksbänken, men det blev ganska snabbt normalt det också. 

Drogerna har blivit det tydligaste kvittot på det moderna klassamhället.

Gängdebatten är glödande het, men angående drogerna är det tyst. Nyheten om kokainrester på riksdagspartiernas kanslier försvann lika fort som den dök upp för debatten handlar aldrig om han som köper. Alltid om han som säljer. Orden tystas men alla år av att ha stått bredvid och sett hur en grupp unga köper droger av en annan för att sedan se på när deras vänner öppnar sina snusdosor för polisen, har gjort mig immun mot argumentet att högre straff minskar brottsligheten. Problemet är djupare rotat än så. Drogerna har blivit det tydligaste kvittot på det moderna klassamhället där din relation till kokain berättar vilken klass du tillhör.

Jag är inte längre 16 år. Jag umgås inte längre med killarna i linneskjorta. Inte heller med dem i väst, men jag går ibland till baren där vi bor. Ibland står jag där utanför och ser på när vakterna separerar killgäng, där några öppnar sina snusdosor och de andra ser på. Det är inte vakterna eller polisen det är fel på, det är politiken. 

Nästa gång jag står där har jag skrivit den här texten. Orden kanske inte var så uppenbara ändå.