Debatt: Socialtjänsten måste rusta för att barnkonventionen blir lag

Jag var aldrig ensam med soc utan mina föräldrar, så jag vågade inte berätta något om kaoset hemma, för jag visste inte vad som skulle komma hända då. Det kändes som att jag inte var någon utan bara till besvär”, Ungdom i organisationen Maskrosbarn, 15 år.

Den 1 januari 2020 blir barnkonventionen lag i Sverige. Att barnkonventionen blir lag kommer att höja kraven på såväl socialtjänst som andra myndigheter att tillämpa konventionen i bedömningar och beslut som rör barn. Det finns en oro bland barnrättsorganisationer och experter att förberedelserna går allt för sakta – en oro som är befogad.

För att barnkonventionen ska få ökat genomslag krävs att barnrättsfrågor tas på allvar. Det kräver också att rätt kompetens finns ute i de verksamheter som möter barn och fattar beslut som påverkar barn, däribland socialtjänsten. Den 9–10 april samlas en hel bransch som arbetar med barnrättsfrågor under Barnrättsdagarna i Örebro. Syftet är bland annat att öka kunskapen om hur barnkonventionen görs tillämpbar i praktiken.

Både FN:s barnrättskommitté, forskning och flera statliga utredningar vittnar om hur barns rättigheter återkommande kränks i kontakten med svenska myndigheter. Barn ses inte som rättighetsbärare och barnets bästa används inte som utgångspunkt i beslutsfattande. Det finns brister i skyddet för barn som utsätts för våld, och barnets rätt till delaktighet kränks återkommande.

Som barnrättsorganisationer får vi ta del av vittnesmål från barn som inte får sina rättigheter tillgodosedda i kontakten med socialtjänsten. Vi ser vilka konsekvenserna blir när skyddsnätet brister. Vi träffar barn som är inlåsta på SIS-institution och som inte vet varför eller hur länge de ska vara där. Vi möter barn som behöver skyddas från våld i familjen, där skyddsbedömningar brister och vuxnas beskrivningar av problemen bedöms mer trovärdiga än barnets. Vi ser hur barns rättigheter ständigt får stå tillbaka i förhållande till föräldrarätten, ett vanligt exempel är att en förälder kan välja att inte godkänna det stöd barnet erbjuds. Vi ser också att utsattheten ofta blir ännu större för de barn som helt saknar ett vuxennätverk.

FN:s barnrättskommitté uttrycker att ett paradigmskifte är nödvändigt för att uppnå ett barnrättsbaserat skydd av barn. Det innebär en förflyttning från synen på barn som skyddsvärda objekt till att se barn som bärare av specifika rättigheter. Tillgången till rätt former av skydd och stöd får inte vara avhängigt vem barnet möter, var barnet bor eller vilken bakgrund barnet har.

Som barnrättsorganisationer kan vi aldrig acceptera att enskilda verksamheters förutsättningar används som argument för att inte arbeta barnrättsbaserat. Bristande resurser, dålig samverkan, utbudet av insatser eller andra omständigheter får aldrig styra bedömningar av vad som är det bästa för barnet, oavsett hur begränsat handlingsutrymmet är. Det ligger på ansvariga huvudmän att på allvar lyfta barnrättsfrågan inom sina verksamheter och säkerställa att barns rättigheter tillgängliggörs och tillämpas i praktiken.

Mycket kan dessutom göras redan här och nu. Förändringar som varken kräver resurser eller beslutsprocesser, men som kan göra stor skillnad i ett barns liv. Ett exempel är att alltid informera varje barn om rätten att ha med sig en stödperson i mötet med socialtjänsten. På så vis skapas förutsättningar för barn att berätta sin historia.

Att ställa om till att arbeta barnrättsbaserat kommer inte ske över en natt. Det är ett långsiktigt arbete som kommer kräva såväl tid som vilja och engagemang. Undertecknade barnrättsorganisationer, och fler med oss, har både kunskap, erfarenhet och expertis för att kunna vägleda och stötta i utvecklandet av det barnrättsbaserade arbetet.

Vi står redo att kroka arm med er.

//

Christina Heilborn,

Programchef UNICEF Sverige

Elin Hågeby Caicedo,

Verksamhetschef Maskrosbarn

Elin Wernquist,

Generalsekreterare Barnrättsbyrån