Sluta se djur som objekt

Vårt skydd av djur är också inkonsekvent, för att inte säga skenheligt. I Sverige får du till exempel inte slå ett djur men däremot så är det helt ok att döda det, om det är i rätt kontext och du följer vissa föreskrifter.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Djur är extra utsatta både i rättslig bemärkelse och i praktiken. För de allra flesta djur är det omöjligt att protestera mot missförhållanden eller att ens på något sätt bestämma över sitt eget liv. Till och med för oss människor som vill föra djurens talan är detta svårt, just på grund av hur lagstiftningen är uppbyggd.

Att vi får döda djur men inte slå dem säger något om den här strukturen. Djurskyddslagstiftningen kännetecknas av att djur värderas olika beroende på vilket ändamål människan vill använda djuren till. Till exempel så har en kanin som används som sällskapsdjur en helt annan grad av skydd än en kanin som används som försöksdjur.

Ingenstans i lagstiftningen identifieras situationer där människors intressen bör ge vika för djurens. Detta beror delvis på att människans och juridiska personers rättsposition är starkare än skyddet av djur.

Inom juridiken görs skillnad på rättssubjekt och objekt. Rättssubjektivitet betecknar inom juridiken förmågan att kunna ha rättigheter och skyldigheter eller ha rättsligen skyddade och erkända intressen. Uppdelningen i rättspersoner (fysiska och juridiska personer) och objekt är juridiska begrepp och konstruktioner genom vilka man på bästa möjliga sätt försöker hantera juridiska konfliktsituationer och frågeställningar.

Människor erhåller rättssubjektivitet genom födseln. Juridiska personer, så som till exempel företag och föreningar, erhåller rättssubjektivitet genom att de etableras i samhället i enlighet med lag. Djur betraktas däremot i rättslig bemärkelse som objekt för skydd och/eller som människans egendom.

Djurskyddslagstiftningen strävar efter att skydda djur mot lidande och smärta. I praktiken har vi dock kommit till en situation där vi har mer lagstiftning för skydd av djur än någonsin tidigare samtidigt som vi använder och dödar mer djur än någonsin. Vi har byggt upp en juridisk struktur som egentligen inte nämnvärt skyddar djur (eller deras liv) och som baseras på en svag rättslig position för djur.

I praktiken betyder detta att det skydd som djuren tilldelas i lagstiftningen inte ens ger dem skydd mot smärta och lidande och oftast inte heller rätt till liv. Den underliggande juridiska strukturen där djur fortfarande är objekt och/eller människans egendom skapar gränser för vad som överhuvudtaget kan uppnås med en djurskyddslagstiftning.

Genom EU-lagstiftning har djur erkänts som kännande varelser. Vissa länder, som till exempel Tyskland och Spanien, har också explicit uttryckt genom nationell lagstiftning att djur inte är objekt eller ting, men utan att uttrycka vad de då är i juridisk bemärkelse. Detta betyder att djur fortfarande har en svag rättsposition i förhållande till rättspersoner.

För att verklig förändring ska kunna ske så måste djur få rättssubjektivitet så som människor och juridiska personer. Djur i lagstiftningen ska ses som kännande varelser med individuella djurrättigheter och djur ska kunna ha företrädare inför domstolar. Djurs rättigheter innebär inte, och skall inte innebära, samma sak som mänskliga rättigheter, men vad de bör innebära är att människans intressen inte systematiskt och regelmässigt kan göra övertramp på djurens.