Debatt: Att straffa 13-åringar stoppar inte gängens rekrytering

Regeringens förslag om sänkt straffbarhetsålder för vissa brott har nästan universellt sågats. Forskningen pekar på att de barn som dras in i kriminalitet ofta gör det på grund av sårbarhet. Det kan vara känslan av att inte passa in, bristande tillit till vuxenvärlden eller en omgivning präglad av missbruk och våld. Att svara med hårda straff gör bara situationen värre. Unga barn saknar den mognad som krävs för att förstå eller hantera repressiva åtgärder. 

Förslaget gäller bara vissa brott, vilket motiveras av att det är en riktad insats för att bekämpa rekrytering av barn till gängkriminalitet. Det man försöker åtgärda är att bestraffning av femtonåringar har pressat ner gängens rekrytering i åldrarna. Den uppenbara följden av att börja straffa trettonåringar är att gängen kommer att börja rekrytera elva- och tolvåringar. Det kan vi inte låta ske.

Att sänkningen bara gäller vissa brott motiveras även i utredningen genom en proportionalitetsbedömning mellan barnens bristande förmåga att ta ansvar för sina handlingar och brottens hemska följder för offer och samhället. Men en bristande förmåga att ta ansvar är inte något man kan kompromissa bort i en proportionell avvägning. Antingen kan man ta ansvar eller så kan man inte det. Att regeringen bara låter den sänkta straffbarhetsåldern träffa vissa brott vittnar om att man inte faktiskt tror på att 13-åringar kan ta ansvar för sina brott.

Gunnar Strömmer (M) själv erkänner att den sänkta straffbarhetsåldern inte handlar om att minska brottsligheten, utan om att ge brottsoffer upprättelse. Det rör sig dessutom bara om ett 50-tal barn om året som skulle kunna träffas av den sänkta straffbarhetsåldern. Att genomföra en sådan här universellt sågad reform, som knappt träffar någon och som inte ens har som ambition att minska brottsligheten, är ett oacceptabelt slappt slag i kampen mot gängen.

Något som det dessutom talas förvånande lite om i debatten är hur de rättssäkerhetsproblem som uppstår när 13-åringar riskerar att hamna i fängelse för vissa brott. Att sänka straffbarhetsåldern innebär att 13-åringar hamnar i en mycket omfattande rättsprocess som dessutom kan komma med omfattande restriktioner. Om brottsrubriceringen inte är helt klarlagd riskerar barn att häktas. Det väcker i sin tur frågan vad som händer om det senare visar sig att barnet varit frihetsberövat för ett brott som inte omfattas av den sänkta straffbarhetsåldern. Häktning kan dessutom, särskilt för barn, vara mer ingripande än ett fängelsestraff eftersom restriktioner ofta kraftigt begränsar kontakten med både omvärlden och den egna familjen. 

Annat man borde göra är att höja straffen för rekrytering av unga. Det var ett nytt brott som infördes för två år sedan som gör själva rekryteringen straffbar oberoende av den rekryterade ungdomens begångna brott. Det högsta straffet borde höjas dramatiskt från dagens fyra år. Kommunerna måste också komma igång med arbetet med den nya socialtjänstlagen, som lägger ett tyngre ansvar på socialtjänsten att förhindra brottslighet.

Av alla regeringens rättspolitiska reformer är det här den överlägset mest utskällda av experter. Det beror inte på att en liten grupp aktivister har motsatt sig den, utan om att den helt enkelt inte kommer att fungera. Det är dags att ta sig upp ur skyttegraven och gräva ner den här reformen.