Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Släpp fångarna loss – det är strejk

”I den mån fängelser förekommer i offentligheten idag är det huvudsakligen som scenerier för spektakulära filmer och TV-serier, skriver debattören.”
”I den mån fängelser förekommer i offentligheten idag är det huvudsakligen som scenerier för spektakulära filmer och TV-serier, skriver debattören.” Bild: Foto: Claudio Bresciani / TT

Dagens ETC.

Intagna på flera svenska fängelser strejkar för att de inte längre får ta emot pengar från anhöriga. Medan den kriminalpolitiska debatten ägnas åt hårdare straff för allt yngre glöms ofta bort vad som händer sedan, när personer är häktade eller har fått sitt straff. Men fängelserna är en del av vårt samhälle, skriver forskaren Anna Kaun på Södertörns högskola.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Det strejkas på svenska kriminalvårdsanstalter. Bakgrunden är ett beslut om indragna möjligheter att ta emot pengar från anhöriga. På sju anstalter står arbetet stilla.

Sedan den 29 februari får intagna på svenska fängelser inte längre ta emot pengar från anhöriga för att till exempel köpa telefonkort, tobak eller annat från kiosken. Intagna på häkten har 90 kronor i veckan att röra sig med, medan de som avtjänar sitt straff på anstalt och arbetar kan tjäna upp till 1 500 kronor per månad (motsvarande mellan 11–13 kronor per arbetstimme). Eftersom priserna i kiosken är högre än i en vanlig mataffär blir det svårt för de intagna.

Även om strejker förekommer på anstalterna med jämna mellanrum har det blivit alltmer ovanligt att fångar på ett organiserat sätt motsätter sig anstaltsledningen och protesterar mot förhållandena i fängelserna. Under 1960- och 70-talens fångkamp på de stora anstalterna genomfördes såväl hungerstrejker som arbetsvägran. Kraven gällde då marknadsenliga löner för intagna, möjligheten att kunna rösta, att få organisera sig i fackförbund, att få tillgång till medier- och kommunikationsteknologier, en mer meningsfull sysselsättning och en generellt sett humanare kriminalvård.

Den kriminalpolitiska diskussionen var het, såväl på anstalterna i de intagnas egna tidningar (som till exempel. Hallbladet) liksom i offentligheten och i politiska församlingar. En rad reformer genomfördes också, år 1977 experimenterades det med deltagande demokrati på anstalten i Göteborg. Under den här tiden bildades organisationer som Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) och Förenade Fångars centralorganisation (FFCO) av intagna, förre detta intagna, anhöriga, akademiker och aktivister. Engagemanget för de intagnas rättigheter var brett och sträckte sig från att organisera besöksgrupper, teaterturnéer och konserter till politiska stödgrupper och studiecirklar.

Dagens strejker och protester bland de intagna möter ett svalt intresse. Medierapporteringen är begränsad. Stödet från politiska grupper utanför murarna lyser med sin frånvaro – hittills har bara en intresseorganisation visat intresse. Det är KRIS (Kriminellas revansch i samhället). I den mån fängelser förekommer i offentligheten idag är det huvudsakligen som scenerier för spektakulära filmer och TV-serier som hjälper oss att fly från vardagen. Och de intagna har liten möjlighet att organisera sig, inlåsta i sina rum. De fängelsetidningar som tidigare var ett viktigt organ för att samla fångarna och lyfta deras intressen är femton år tillbaka nedlagda.

På sätt och vis speglar nutidens fångkamp dagens aktivism och politiska klimat i allmänhet, vilken kännetecknas av individualisering och fragmentisering.

Medan den kriminalpolitiska debatten ägnas åt hårdare straff för allt yngre glöms ofta bort vad som händer sedan, när personer är häktade eller har fått sitt straff. Våra fängelser är inte bara spektakulära scenerier. De är en del av samhället och bör uppmärksammas som sådana.

00:00 / 00:00