Debatt: Skyll inte klimatkris och hunger på de fattiga i Afrika

Nyligen skrev Malte Andersson, Frank Götmark och Anders Wijkman en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Folkökningen behöver bromsas”. Där ställer sig artikelförfattarna frågan varför vi inte pratar mer om befolkningsökningen i Afrika som ett hot mot klimatet och jordens resurser. Argumentationen känns igen och riskerar inte bara att förstärka det främlingsfientliga narrativet att födslotalen i den fattiga delen av världen bär ansvar för klimatproblemen, den riskerar också att leda oss längre ifrån lösningarna.

Det enkla svaret på varför vi i civilsamhället inte lyfter ofödda människor i Afrika som en viktig del av problemen är att det är vi i rika länder som är orsaken till klimat- och miljöproblemen och som står för dem även i dag. Det går så klart att oroas över vad en människa i Afrika kan komma att förbruka imorgon och sedan sträva efter att den människan aldrig blir född, men om vi ska fokusera på de problem och lösningar som vi behöver ta tag först ska vi titta närmare än så. 

Det är här i väst som vi behöver minska vår förbrukning och bättre fördela våra resurser (som till stor utsträckning kommer från naturfyndigheter i Afrika) för att bromsa klimatpåverkan och samtidigt skapa en mer rättvis värld. Faktum är att ett svenskt barn motsvarar samma tryck på de globala resurserna som sex indiska barn. Sverige är, enligt Världsnaturfonden, bland de 15 länderna i världen med störst ekologiskt fotavtryck per person och om alla levde som vi skulle vi behöva fyra jordklot. Enligt uppgifter från Naturskyddsföreningen står den fattigaste hälften av jordens befolkning endast tio procent av utsläppen, medan de rikaste tio procenten står för 49 procent.

Vi har ett stort ansvar, inte minst genom bistånd, för att lösa både nutida och framtida utmaningar inom hunger och klimat. Födslotalen i Afrika är ett symptom på, och en direkt följd av, fattigdom. Vi vet att insatser för förbättrad utbildning, hälsa samt försörjningsmöjligheter för de som lever i fattigdom samtidigt leder till att minska antalet barn som föds. När barnadödligheten minskar till följd av bättre sjukvård och säkra förlossningar minskar också födelsetalen. Vi behöver inte styra om vårt bistånd att handla mer om metoder att minska barnafödande, vi behöver öka vårt bistånd för att ge människor bättre förutsättningar och trygghet. Då minskar barnafödandet på köpet. 

Sedan är även familjeplanering och tillgång till preventivmedel viktigt. Ingen ska behöva föda fler barn än hon önskar. Det är och bör förbli en del av det svenska biståndet och är i grunden en fråga om kvinnors rättigheter. Det är en del av den feministiska utrikespolitiken för att förbättra kvinnors livssituation och egenmakt.

Antalet undernärda människor har ökat de senaste decennierna, trots att andelen undernärda minskade fram till 2014. Det måste vi ta på allvar. Varje människa som lever i hunger är ett problem. Men på samma gång som antalet människor i hunger ökat konstant i takt med den globala befolkningsökningen har även antalet människor som kan gå och lägga sig mätta ökat. Med flera miljarder. Hungerfrågan går att lösa för den handlar inte om att det inte finns tillräckligt med mat utan om fördelningen av de resurser som finns. Bland annat slängs i dag bland annat en tredjedel av all mat som produceras, enligt en rapport från Boston Consulting Group. Det är ett av problemen vi behöver komma till bukt med för att de resurser vi har ska räcka till fler.

1. Vi måste en gång för alla sluta att förlägga problemen på människor som lever i utsatthet i den fattiga delen av världen och deras strävan efter bättre levnadsförhållanden, och ta fullt ansvar för vårt egna uttag av jordens ändliga resurser.

2. Vi behöver värna om enprocentsmålet och fortsätta med ett starkt utvecklingsbistånd för att lyfta människor ur fattigdom och hunger. Biståndet inom sexuell och reproduktiv hälsa är en viktig del av stödet för kvinnors rättigheter och får inte bli en uttalad strategi för att minska länders befolkningar.