Debatt: Skydda vargen – skydda rättsstaten

När regeringen föreslår att halvera den svenska vargstammen till endast 170 individer är det inte bara ett svek mot vår natur – det är ett brott mot sunt förnuft, vetenskap och rättsstat. Vargen är en nyckelart i ekosystemet. Den reglerar viltstammar och främjar biologisk mångfald. Att minska stammen kraftigt, i strid med EU:s krav och forskarnas varningar, är inte förenligt med ett hållbart naturvårdsarbete.

Samtidigt normaliseras tjuvjakt och rättsosäkerhet i delar av landet. När fårägare i SVT uttrycker förståelse för illegal vargjakt, står vi inför ett värderingsmässigt vägskäl. Att blunda för brott är att stödja brott. Tänk om någon i ett utsatt område sa: ”Jag förstår att gäng skjuter varandra – det gör livet tryggare för mig.” Skulle vi acceptera det? Självklart inte.

Parallellerna är obekväma men tydliga: lojaliteten inom grupperna, tystnadskulturen, broderskapet, känslan av tillhörighet, oftast med män i centrum. En verksamhet utanför lagen, dold men driven av gemensam övertygelse – ibland till och med ritualiserad. Oavsett om det gäller kriminella nätverk i storstaden eller jaktlag i glesbygd handlar det om att ta lagen i egna händer, ofta med en känsla av utanförskap som drivkraft. I båda fallen finns ekonomiska motiv och en bild av att det är samhället – inte lagen – som är problemet.

Att rättfärdiga tjuvjakt underminerar lagens legitimitet. Det öppnar för ett samhälle där lagen blir valbar, där personliga uppfattningar väger tyngre än rättssäkerheten. Illegal jakt är ett brott, precis som gängvåld. Båda hotar vår gemensamma säkerhet. Båda bygger på idéer om att lagen inte gäller ”just i detta fall”. Det är ett sluttande plan mot anarki.

Vad händer när rättssystemet börjar bedömas efter känslor? När empati för vissa intressen styr om ett brott är acceptabelt? Då riskerar vi att förlora det som håller oss samman. Vargen är skyddad enligt lag. Att underblåsa jakt på den underminerar inte bara den biologiska mångfalden – det underminerar förtroendet för vår förmåga att hantera konflikter utan våld.

Precis som ingen förortsbo ensam bär ansvaret för gängvåld, bär inte varje jägare skuld för tjuvjakt – men ansvaret att säga ifrån är allas.

Det finns jägare som tar avstånd från tjuvjakt, men de måste börja höja sina röster tydligare. Deras engagemang behövs för att stärka förtroendet för jaktens roll i samhället – och för att visa att respekt för lag är en gemensam värdegrund, oavsett om man bor i skogen eller förorten.

Regeringen måste stå upp för lagen, forskningen och framtiden. Att minska vargstammen innebär en kapitulation för opinion snarare än ett beslut grundat i hållbarhet. Vi behöver ett Sverige där vilda djur får leva fritt i sina naturliga miljöer – inte ett där de trängs undan av kortsiktiga beslut och lagbrott.

Skydda vargen. Skydda rättsstaten. Skydda framtiden.