Sverige sviker barnen och notan blir förödande

Sveriges beredskap och framtida trygghet avgörs inte bara i kris, utan i hur vi tar hand om alla barn som växer upp i utsatthet. När barn inte får stöd kvarstår problemen och konsekvenserna eskalerar. Det kan ta sig uttryck i utanförskap, psykisk ohälsa, beroende, suicid och kriminalitet. Trots det har socialtjänsten svårt att i dag klara av ett av sina mest grundläggande uppdrag, men det finns lösningar.

I 89 procent av de utredningar som undersökts i forskningsprojektet NUSO har barn en identifierad utsatthet. Ändå är det knappt hälften som får en insats. Samtidigt uppger åtta av tio socialchefer i en rapport från fackförbundet Vision att de saknar budget och personal för att klara lagens förebyggande uppdrag. Det är inte enskilda brister, utan ett systemfel.

Maskrosbarn har samlat in vittnesmål från både barn och socialsekreterare. Bilden är samstämmig: barnens behov får stå tillbaka. I stället är det föräldrarnas vilja och förmåga att samarbeta som i stor utsträckning styr socialsekreterarens möjlighet att tillgodose barnets behov.

När föräldrar inte samtycker uteblir ofta stödet helt. Detta är ingen slump – dagens system bygger på frivillighet och en familjeorienterad modell där barnet sällan ses som en egen rättighetsbärare. Konsekvensen blir att barn som behöver stöd lämnas utan.

Samtidigt vittnar socialsekreterare i Akademikerförbundet SSR:s undersökningar om att de vill ge barn stöd i större utsträckning och i tid men att de hindras av lagstiftning, hög arbetsbelastning och framför allt bristande resurser. Faktorer som i sin tur kan leda till hög personalomsättning, sjukskrivningar och en alltmer urholkad tillit till uppdraget.

Detta sker samtidigt som politiken går i motsatt riktning. Regeringen lägger stort fokus på repressiva åtgärder, som exempelvis barnfängelser. Det är inte lösningen. Det är ett kvitto på att samhället har misslyckats tidigare. När barn inte får stöd i tid flyttas fokus från förebyggande arbete till sena ingripanden som riskerar att både skada och stigmatisera.

Ny forskning från Uppsala universitet och Region Västerbotten visar också att när barn väl får stöd är det sällan utformat efter deras behov. I enbart åtta procent av ärendena riktar sig insatsen främst till barnet.

Vi vet alltså vad som inte fungerar och vi vet vad som krävs: tidiga, individuellt anpassade insatser där barnets behov står i centrum. Socialtjänsten behöver fler verktyg och större möjligheter att kunna ge anpassat stöd och insatser till barn. Det behövs ett flexibelt stöd som möter barnet där denne är och ser barnets egna behov. Trots att lagen anger att socialtjänsten ska arbeta förebyggande och att barnets bästa ska beaktas saknar socialtjänsten både verktyg och resurser för att kunna göra detta.

I debatten hörs ofta invändningen att problemen redan är på väg att lösas genom den nya socialtjänstlagen. Det är en farlig förenkling. En ny lagstiftning kan sätta riktning och ambition, men den förändrar inte verkligheten.

När åtta av tio socialchefer saknar resurser att genomföra det förebyggande uppdraget spelar det liten roll hur tydlig lagen är. Utan tillräcklig finansiering, rätt insatser och rimliga arbetsvillkor riskerar i stället lagen att bli verkningslös samt en ursäkt att skjuta nödvändiga beslut som måste tas nu på framtiden.

Detta är en fråga om Sveriges långsiktiga trygghet och stabilitet. Ett samhälle som inte förmår skydda sina barn bygger in sårbarhet i sin egen grund.