Debatt: Det är vi judar som får betala priset för den aggressiva antisionismen

När jag övningskörde för några år sedan frågade min trafiklärare om mitt ursprung. ”Åh kul, jag och min familj semestrade i Israel förra året – vi älskade det!” var hans reaktion. Det enda jag hade sagt var att jag har judisk bakgrund. 

Jag hade kunnat distansera mig, ta mig tid att förklara olika detaljer kring den judiska diasporan, men det kändes poänglöst. Det var också lite svårt samtidigt som jag försökte lära mig att backa runt hörn.

Frågan om hur judar förväntas förhålla sig till Israel har den senaste veckan blossat upp i en debatt i DN. Å ena sidan Christer Mattsson (DN 4/6) som tycker att den antirasistiska rörelsen ställer krav på judar att ta avstånd från Israel för att vara värdiga av beskydd, och Henry Ascher (DN 10/6) som tycker att Mattsson beskriver judar som ett enhetligt kollektiv. 

För att vara mer precis kan man säga att det handlar om huruvida antisionism, motståndet mot den israeliska statens bärande ideologi, och antisemitism, rasism och konspirationsteorier riktade mot judar, hör ihop.

Henry Ascher medger att det finns judar som skräms av det höga tonläget mot sionismen. Men, påpekar han, det finns också judar som är kritiska mot Israel, och som förstår att judars erfarenheter från Förintelsen inte ”friar oss från ansvar” för krigsbrotten i Gaza.

Ascher vill försvara en distinktion mellan judar och Israel, men buntar i samma mening ihop dem så grundligt att han inte märker det själv. Glidningen mellan antisionism och antisemitism har normaliserats till den grad att den dyker upp även hos dem som påstår sig motverka den.

Ett tankeexempel: Tänk dig att Europa utsätts för flera islamistiska terrordåd under en kort tid. För att hämnas lanseras kampanjer mot islamister, där de framställs som turbanklädda terrorister på kameler som skriker “allahu akbar” med dynamitstavar runt kroppen.

När muslimer invänder att dessa karikatyrer är rasistiska svarar man: ”Det är inte islamofobiskt, det är anti-islamistiskt! Och om du inte ser det är även du islamist och bör bekämpas”. Även om det finns olika uppfattningar om islamism inom den muslimska gemenskapen fattar nog de flesta att det är en hetskampanj mot muslimer som minoritet.

Utan att jämföra ideologierna i övrigt, är det ungefär där vi står nu. Vi har starka indicier på att aggressivt torgförd antisionism gör judar mer otrygga. 

När offentliga personer anklagar ett gäng ”Aron” (typiskt judiskt namn) för att utgöra en osynlig sionistisk makt som påverkar media och politiker, eller delar bilder där judiska symboler fästs på stora händer som drar i olika länders soldater som marionetter eller en lömsk bläckfisk blir distinktionen mellan antisemitism och antisionism betydelselös.

När en far och son i Australien bestämmer sig för att kallblodigt skjuta 15 judar på ett Hannukah-firande är det inte mycket till tröst att de ”bara” riktade in sig på sionister.

För antisemiter till höger och vänster har perioden sedan den 7 oktober utgjort ett utmärkt tillfälle att samla stöd för sin ideologi. När hela världens blick varit vänd mot Israels krigsbrott har de passat på att damma av och trycka ut antisemitiskt kampanjmaterial förtäckt som Israelkritik.

Resultatet är ett samhälle med ökande antisemitism, där judehat i sociala medier blivit normalt och församlingar världen över har fått utöka sina säkerhetsåtgärder drastiskt.

Att sedan tvinga judar ta ställning för att vara värdiga av sympati är en genomskinlig reningsritual, både eftersom vi inte är medskyldiga till något, och för att vi ändå riskerar att bli ”sioniststämplade” vid minsta avvikande åsikt.

Jag har, likt Henry Ascher och alla andra judar, min egen uppfattning av Israel och konflikten i Mellanöstern, och blir ogärna åsiktsmässigt hopbuntad med en grupp. Men om aggressiv antisionism leder till antisemitiska attityder och våldshandlingar är det något som berör alla judar. Det måste vi kunna komma överens om.