Debatt: Skammen måste skifta för att samhället ska kunna läka

Hösten 2024 stod den franska kvinnan Gisèle Pelicot inför sina förövare. Efter år av övergrepp valde hon att hålla rättegången öppen för allmänheten för att markera att det är förövarna som bär skulden. Skammen måste byta sida, förklarade hon – ett budskap som slog an en nerv i ett samhälle som är i desperat behov av sanning. 

Skammen efter sexuellt våld är en inre fångenskap som begränsar livsutrymmen och riskerar att utmynna i kronisk smärta, missbruk och suicid. Samtidigt är sexuellt våld ständigt pågående i det fördolda. Studier visar att var fjärde kvinna och var tionde man har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen.  

Utsatta isoleras i en dunkel vrå av skam som vidmakthålls av omgivningens tystnad och förnekelse. Forskning visar att när överlevare tystas eller skuldbeläggs ökar både skam och symtom på PTSD.  

Många utsatta vittnar om hur de isoleras och straffas när de berättar. Det sker både på individnivå, där den som berättar om övergrepp stängs ute från familj eller sociala sammanhang. Men det avspeglar sig även i en större kontext – till exempel i hur samhället sviker kvinnor efter metoo.

Att hålla den som skadat ansvarig för sina handlingar är att tro att förändring är möjlig. 

Flera kvinnor som vågat berätta om övergrepp har senare dömts för förtal, även i fall då förövaren inte namngivits. Dessa processer riskerar att tysta de som utsätts i nära relation, inte minst överlevare av incest. Att kunna benämna relationen är avgörande för att ge röst åt utsattheten. Det blir en hotfull signal till överlevare när modet att bryta tystnaden resulterar i bestraffning.  

Oförmågan att möta vittnesmål med ansvar är ingen ny företeelse. I slutet av 1800-talet såg Sigmund Freud att många kvinnor som behandlades för “hysteri” hade utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Förövarna var ofta fäder eller män ur etablissemanget. Han möttes av massivt motstånd för sin upptäckt och tog då avstånd från sina egna slutsatser. Istället hävdade han att kvinnornas vittnesmål var fantasier. När sanningen silade ut genom en glipa i dörren så trycktes den genast tillbaka. De utsatta isolerades åter i skammens dunkla mörker. 

Att skydda förövaren är att omöjliggöra en annan framtid. Att hålla den som skadat ansvarig för sina handlingar är att tro att förändring är möjlig. 

För den som skadat krävs en ärlig inre process, som inte kan drivas av andras bekräftelse eller krav på förlåtelse. Varaktig förändring gror inte ur ett kroniskt självhat, utan ur en vilja till att leva sitt liv med värdighet. Att aldrig möta sin skuld är att bygga sig ett eget fängelse, där livets alla val begränsas av oförmåga till sanning. 

WHO och flera stora internationella studier visar att barn som växer upp med våld löper ökad risk att själva bli våldutövare. Men en kultur som inte kan möta skuld och skam kan inte heller bryta våldets cykel. 

Gisèle Pelicot påminner oss om ett metoo som ebbade ut. Efter åtta år har upplysta rum åter försatts i mörker. Så länge motståndet är större än modet att möta sanning, broderar tiden i samma smärtsamma mönster. Lidandet blir den tråd som binder generationer samman.  

För att bryta denna väv av våld måste modet att tala – följas av ett samhälle som vågar närma sig sanning. Vi måste utveckla ett gemensamt samtal kring hur skam och skuld ska leda till ansvar och varaktig förändring. 

Skammen måste skifta – för att samhället ska kunna läka.

Män Uppsala 

Initiativtagare till Skamskifte – ett projekt inspirerat av Gisèle Pelicot

Rise 

Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen 

NxtME 

Stödförening för personer utsatta för incest 

Fatta 

Sara Skoog Waller 

Forskare vid Nationellt Centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet, Lektor i psykologi, högskolan i Gävle. 

Rebecca Lagh 

Brottsoffer- och barnrättsadvokat

Män Stockholm 

Män Linköping 

Män Norrköping 

Män Karlstad 

Män Göteborg