Debatt: Satsningar på likvärdig ­skola missar utsatta barn

I veckan kommer en ny Pisa-rapport. Med tanke på bottenresultatet 2013 och de politiska satsningarna därefter borde vi kunna se en rejäl kunskapsförbättring, större än den 2016. Men rapporten 2016 signalerade något annat allvarligt, nämligen att klyftorna växt och likvärdigheten försämrats från katastrofåret 2013. Risken är överhängande att gapet inte minskat utan tvärtom ökat då de politiska satsningarna helt missat en stor grupp elever som årligen går ut med lägre betyg än genomsnittet och utan gymnasiebehörighet.

I en nyligen genomförd Novus-mätning uppger hela 66 procent att de inte vet vad skolans kompensatoriska uppdrag går ut på eller innebär. Det vill säga att skola har till uppgift att se till att alla elever, oavsett social bakgrund, ges samma möjligheter att uppnå skolans mål. Frågar man lärare är svaren varierande om vad uppdraget faktiskt innebär i praktiken. Ser man till den politiska satsningen på en mer likvärdig skola, som man kan tro ska stötta det kompensatoriska uppdraget, så missar den stora grupper av elever som skulle behöva uppmärksammas.

De politiska satsningarna på en jämlik skola tittar nämligen på föräldrarnas utbildningsnivå, samlade inkomst och grad av bidragstagande och riskerar därför att missa stora delar av den grupp elever som behöver extra stöd för att få bra betyg och gå ut skolan med behörighet. Det ser nämligen ut så i dag att en fjärdedel, 26 procent, av de barn som har en förälder med alkoholmissbruk går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det är över dubbelt så många som barn i genomsnitt i hela landet. Det är även en stor riskfaktor att ha en förälder med psykisk sjukdom. Cirka sex elever i varje klass på högstadiet och gymnasiet har föräldrar med missbruk eller psykisk ohälsa. Denna enorma grupp utelämnas helt i debatten.

Skolverkets statistik talar också sitt tydliga språk då andelen niondeklassare som är behöriga till gymnasieskolan är i princip oförändrad från år till år. År 2018 stod 17 699 niondeklassare utan behöriga till gymnasiet. Nära 1 av 6 elever stod på skolavslutningen inför sommarlovet utan att ha klarat skolan och därmed med sämre framtidsutsikter.

Rapporten ”Fråga hur vi mår inte hur det går ”som släpptes i våras visade att 65 procent av lärarna tycker att det är svårt att identifiera barnen som har det svårt hemma och 68 procent av lärarna upplevde svårigheter att prata med sina elever om deras hemsituation. Bristen på kunskap hos skolpersonal är något som även FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige för tidigare.

Under hösten kom även beskedet att statsbidraget för att minska kunskapsklyftorna blir mindre än vad regeringen först hade planerat för, det rimmar illa med att hela 43 procent av de elever som lever i svåra hemsituationer funderat på att hoppa av skolan på grund av att det är så jobbigt hemma. Hela den samlade problembilden gör att vi är i ett akut läge. Beslutsfattare behöver omgående se till att:

• Tydligare fokus läggs på faktorer rörande elevers hemsituationer när analyser görs kring kunskapsnivåer och orsaker till att elever inte når sina kunskapskrav. Vi kan inte, som i skolverkets likvärdighetsrapport från 2012, enbart förlita oss på föräldrarnas utbildningsnivå, inkomst och grad av bidragstagande om vi vill hitta alla elever med särskilt behov av stöd.

• I skolans kompensatoriska uppdrag ingår att skapa förutsättningar för alla elever att nå målen med utbildningen då måste vi också ge lärare möjlighet att uppfylla detta. Genom kunskap om riskgrupper så som de 500 000 barn som har föräldrar med missbruk och psykisk ohälsa. Kunskapen måste infatta både hur de ska upptäckas och vilket stöd och anpassning skolan behöver erbjuda. Kunskapen behöver in redan i lärarutbildningen så att lärarna är rustade när de påbörjar sitt uppdrag.

• Rektorerna måste stötta sin personal genom att lägga vikt vid frågan, skapa rutiner och mandat att agera.

Sverige har inte tid att vänta. ­Varje år sviker vi 10 000-tals elever som får sina framtidsutsikter grusade. Det kommer dessutom att kosta samhället pengar i form av utebliven sysselsättning, psykisk ohälsa och missbruk. Alla barn har rätt till en likvärdig utbildning.
///

Elin Hågeby ­Caicedo

Verksamhetschef, Maskrosbarn

Helen Klaesson

Projektledare Skolkurage