Satsa på rättvis och jämlik vård i Sverige 2016

2015 inleddes i både hopp och förtvivlan. Å ena sidan rådde ett närmast katastrofalt läge inom svensk sjukvård avseende bristen på vårdplatser, evinnerliga operationsköer, bemanningskriser och undermålig arbetsmiljö. Å andra

sidan så fanns ett hopp: nu när det känns som vi är så nära botten så måste det väl ändå ske en radikal förändring?

Debatterna har haglat över oss om hur situationen varit ohållbar på landets förlossningskliniker, operationsavdelningar, vårdcentraler och äldreboenden.

Personalstyrkan har gått på knäna eller redan kastat in handduken och sett sig om efter andra arbeten, men det allra värsta är att den vårdbehövande människan, patienten och dess anhöriga, inte fått sina behov tillgodosedda.

Debatten har också bjudit på konkreta förslag om hur vi ska kunna få skutan på rätt köl, bland annat har det presenterats konkreta åtgärder för att få fler att utbilda sig till bland annat specialistsjuksköterskor, något det råder enormt stor brist på.

Det finns faktiskt en del exempel på hur man genomfört små förändringar som lett till ökade möjligheter att rekrytera, till exempel i Karlskoga kommun där man erbjudit sjuksköterskor 75 procents tjänstgöringsgrad till 100 procents lön. Helt plötsligt fanns det faktiskt arbetssökande, något som varit nästan omöjligt att få tidigare.

Således finns det alltså positiva vindar mitt i all kris. Bland annat har kvinnosjukvården fått ett ekonomiskt tillskott som ska leda till förbättringar. Men om vi ska fortsätta i den här takten så tenderar krisen att grävas allt djupare. Vi går fram med myrsteg men skulle behöva ha samma kraft i stegen som när man går motvind i styv kuling.

Sverige hade akuta behov av förändringar i sjukvården när 2015 inleddes. När nu 2016 har börjat så har behovet av vård och omsorg ökat drastiskt till följd av den ström av asylsökande som funnit skydd inom vårt lands gränser.

Det handlar om människor i stort behov av bland annat kvinno- och barnsjukvård och allmänt omhändertagande efter fysiskt trauma. Det handlar också om ett enormt behov av psykiatrisk vård efter psykiskt trauma.

Hur ska vi få vården att funka om den inte ens gjorde det innan den stora flyktingkrisen startade?

Vem tar ansvar för att vårdens professioner ska kunna erbjuda rätt vård?

När det dessutom flaggas om stora besparingskrav inom regionen så är det en ekvation som verkar omöjlig att få ihop. Det behövs mer resurser, inte mindre, för att möta dagens krav.

Det är dags att trimma och rivstarta om vi vill ha en rättvis och jämlik vård i Sverige. År 2016 tar vi krafttag och tillför de resurser som samhället kräver och då krävs det turbo i motorn!