Samarbetet med SD väcker vårt flyktingskap

Hej Ulf.

Jag tror inte på att skriva om människor men inte till dem. Därför får du det här brevet till din mejl också.

Det pratas om dig och dina samarbetsval just nu. Det vet du förstås, inte minst med tanke på att du valde att avstå från att dela ut Micael Bindefelds Stiftelses stipendium till minne av Förintelsen. Du skriver på Facebook att ”kampen mot antisemitismen är en alldeles för viktig fråga för att dras in i dagspolitisk smutskastning”.

Ulf, jag håller med dig där. Men vi har ett problem här, du och jag, med din retorik och ditt agerande. De lirar inte riktigt, som kidsen skulle säga. Det går nämligen inte att samarbeta med ett parti som har sina rötter i nazism, utan att samtidigt motverka kampen mot antisemitism.

Det har talats mycket om ditt löfte till Hédi Fried. Om hur fruktansvärt illa sveket mot henne är. Det är lätt att det blir en personfråga. Men i själva verket är samarbetsfrågan mycket större än så. Därför tänkte att jag skulle vidga bilden av ditt löfte lite.

Ulf, mitten av 90-talet, minns du det politiska klimatet då? Sverigedemokraterna hade bildats formellt mindre än tio år tidigare. Då med förgrundspersoner som hade öppet nazistiskt förflutet. Men just då, i mitten av 90-talet, jobbade partiet hårt på att accepteras i rumsrenare sammanhang. Under samma period läste jag också till socionom. Jag skrev mitt examensarbete om flergenerationella trauman kopplade till tredje generationens Förintelseöverlevare. Jag intervjuade barnbarn till överlevare i såväl Israel som Sverige för att se påverkan och familjemönster. Det var den första (om än i liten skala) undersökningen på temat som gjorts då. I dag finns det långt fler. Uppsatsen fick uppmärksamhet på olika håll och nådde på något sätt Hédi Fried.

Ulf, du förstår, jag gav också Hédi ett löfte. Hon bjöd in mig att föreläsa på ett dialogforum hon anordnade. Det var ett sammanhang där Förintelseöverlevande och deras barn fick mötas för samtal under strukturerade former. Där berättade jag tio Förintelseöverlevares barnbarns historia. Berättelser om kampvilja men också om rädslor och vaksamhet som gått i arv. Jag satt där som nyutexaminerad socionom och journaliststudent. Och som tredje generationens överlevare, jag med.

Mitt löfte till Hédi Fried var att komma till henne och föreläsa om vad jag sett. Om vilka berättelser jag mött. Drygt 20 år senare håller jag fortfarande det löftet, även om jag inte har kontakt med Hédi. Det är mer av en etisk förpliktelse. Både privat och i min yrkesroll. Jag fortsätter att höja min röst så snart allas lika värde ifrågasätts. Oavsett vilken fråga det gäller. Strävar efter att låta allas röster höras. Även när det är obekvämt för mig själv. Jag tror nämligen på dialog. Helhet istället för polarisering.

Ulf, jag förstår att det finns stora vinster för dig i att föreslå samarbete med Sverigedemokraterna. Kanske får du tillbaka några av era väljare? Att Moderaterna skulle vara nya arbetarpartiet funkade ju inte så länge. Väljarna sökte sig vidare högerut. Och nu har Sverigedemokraterna gått om er och är det här landets näst största parti. Jag kan tänka mig att det känns svårt.

Jag är inte förvånad över att ditt löfte inte betydde något. Min släktberättelse är full av sådana löften. Jag känner mig inte sviken av dig, personligen. Men dina tankar om samarbete får mig att tänka på Masja, 4 år. Och Majer, 7 år. 1942 slets de ur min mormors famn i gettot i Lódz när hon vägrade lämna dem ifrån sig. Nazisterna sköt henne i benet när hon sprang efter flaket barnen lastats upp på. Sedan dödade de barnen framför hennes ögon.

Vi som har flyktingbakgrund bär den med oss. I generationer. I vetskap om vad som sker den dagen rasism normaliseras. Den dagen vi ser att vi hade anledning att vara vaksamma. Den dagen människor glömmer. En del av oss har ständig koll på passen. Våra svenska pass, för andra har vi inte. En del av oss gör planer att lämna det land som varit vårt i generationer. Vårt hem.

Den dagen framträdande politiker talar om samarbete med partier, sprungna ur rörelser som mördade våra släktingar, den dagen andas vi vårt flyktingskap igen.

Så Ulf, det där du skriver om att arbeta mot antisemitism blir tomma ord. Det går nämligen inte att göra det och samtidigt tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det kanske låter bra i dina öron. Ett välpaketerat och på ytan snyggt idépaket. Men ytan krackelerar, precis som den gör i stora delar av Europa där nationalistiska vindar blåser kallt. Och när det sker, träffar innehållet väldigt många av oss svenskar.

Kanske är det nu jag borde leta rätt på mitt pass? Nej jag vet, vi står inte i första ledet att drabbas, vi som är lite ”svenskare”, enligt vissas sätt att resonera. Först är det muslimerna. Det är alltid muslimerna.

Men sedan är det vi. Vi som har annat ursprung eller etnicitet, oavsett om vi är invandrade eller flyktingar eller adopterade. Oavsett hur svenska vi är.

Sedan är det vi.

Och vet du, Ulf; när det sker är det för sent att säga att du inte visste. Att du inte trodde att det kunde ske. När det sker är det för sent att säga nej.