Debatt: Säkra utskrivningar från rättspsykiatrin

Närmare 200 personer i Sverige befinner sig i en rättslös situation, då de tvångsvårdas i slutenvården utan stöd i lag. Detta är i strid med mänskliga rättigheter och dessutom ekonomiskt kostsamt för samhället. Kommuner ska inte kunna agera godtyckligt, och personer som hålls frihetsberövade i strid med lag måste kunna få besluten över­prövade.

Varje år vårdas ungefär 1 600 personer inom rättspsykiatrin. De är människor som dömts till rättspsykiatrisk vård eftersom de haft en psykisk störning vid tiden för brottet. Den allmänna bilden är ofta att det rör sig om mycket grova brottslingar med ohjälpliga psykiatriska besvär och att de lika gärna kunde spärras in för all framtid. Så ser dock inte verkligheten ut.

Det räcker att du dömts för ett brott där påföljden inte kan stanna vid böter till exempel vid skadegörelse, eller stölder av viss art. Rättspsykiatrisk vård är samtidigt en icke tidsbestämd påföljd, vilket innebär att den som inte blir fri från den psykiska störningen inte heller kan skrivas ut. Men faktum är att de allra flesta blir hjälpta av den vård de erhåller och klarar att bygga ett nytt liv utan psykisk ohälsa, missbruk eller andra allvarliga negativa inslag.

Så var fallet för Linus, som dömdes för ett allvarligt brott. Rättsmedicinalverket, RMV, och domstolen bedömde att han var psykiskt störd vid tiden för brottet och Linus fick rättspsykiatrisk vård. Relativt snart märkte både Linus och vårdgivaren stora förbättringar. Linus blev en mönsterpatient som var en tillgång för både vårdavdelningen och arbetsplatsen där han arbetstränade. I det läget gjorde behandlande läkare bedömningen att Linus var utskrivningsbar. Han hade inte längre behov av dygnetruntvård inom rättspsykiatrin. Däremot var han i behov av fasta rutiner, medicinering och en bostad.

Vården kallade därför in till en samordnad vårdplanering, för att åstadkomma detta och ansöka om öppen rättspsykiatrisk vård. Där fick Linus beskedet att han för sina behov vid öppen tvångsvård skulle ges stöd i form av ett LSS-boende. Ett beslut om rätt till en sådan bostad fattades.

Chefsöverläkaren fattade beslutet att det saknades skäl att hålla Linus kvar i sluten tvångsvård. Domstolen däremot ansåg att Linus, som alltjämt inte erbjudits någon bostad av kommunen, inte kunde anses ha ordnade förhållanden, vilket är ett krav för utskrivning. Domstolen avslog därför ansökan trots att vårdgivaren i princip erbjöd en lösning, nämligen att tills vidare erbjuda Linus en frivillig plats inom rättspsykiatrin. Linus fortsatte alltså att tvångsvårdas i slutenvården trots att det saknades medicinska och därmed lagliga skäl för detta.

Kommunen upphörde att delta i den samordnade vårdplaneringen och vägrade att fullfölja sitt beslut. Linus kunde inte heller överklaga eftersom han fått ett beslut av kommunen om en LSS-bostad, och svensk rätt inte medger över­klagande av ett gynnande beslut.

Dessvärre är fallet Linus inte unikt. Elva procent av dem som är dömda till rättspsykiatrisk vård, alltså omkring 180 personer, sitter frihetsberövade inom slutenvård trots att de är klara för utskrivning eller för öppen tvångsvård. De saknar liksom Linus möjlighet att få sin utskrivning prövad och befinner sig i en totalt rättslös situation. De saknar fundamentala mänskliga rättigheter och hålls frihetsberövade utan stöd i lag.

Europadomstolen har i ett fall (Johnson vs UK) meddelat att staten är skyldig att säkerställa att patienter inom tvångsvård, som är färdiga för mindre inskränkande vårdformer ska få detta. Detta ska ske omedelbart, men Europadomstolen har medgett att sex månader undantagsvis och i särskilt svåra fall kan vara skäligt för att säkerställa bostad och ordnade förhållanden. Linus var frihets­berövad i ett och ett halvt år längre än vad läkaren bedömde nödvändigt.

Linus har därmed inte bara fått sina rättigheter kränkta, hans vård och vistelse på den rättspsykiatriska enheten har kostat skattebetalarna miljoner kronor i onödan. Att kommuner inte bidrar till vårdplaneringen och därmed sätter individens mänskliga rättigheter ur spel är inget nytt förekommande.

Rättspsyks kvalitetsregister har återkommande rapporterat om detta problem. Vi som arbetar med dessa frågor har trots detta inte sett att varken nuvarande eller den förra regeringen presenterat någon ambition att åtgärda problemet, som utöver att vara en allvarlig människorättskränkning även är kostsam för samhället och dessutom innebär onödigt lidande för såväl patienter som anhöriga.

Kommuner som vägrar fullfölja sin skyldighet att samverka kring vårdplaneringen samt fullfölja beslut om LSS-bostad kan göra detta ostraffat. I Linus fall har kommunen anmält förhinder att fullfölja beslut till IVO. IVO har tagit emot anmälan utan att agera och utan att ta hänsyn till att mänskliga rättigheter kränks.

RSMH kräver krafttag för att säkerställa rättssäkra utskrivningar från rättspsykiatrin:

• Det behövs en oberoende granskning av samtliga fall där människor tvångsvårdas i rättspsykiatrin utan att det finns medicinska eller lagliga skäl för detta.

• Det måste bli möjligt att överpröva beslut när dessa inte verkställs inom skälig tid, även om beslutet från början var gynnande.

• Varken kommuner eller någon annan part ska ostraffat kunna underlåta att fullfölja sina skyldigheter när det gäller vårdplanering och enskilda beslut. Utskrivningar ska baseras på medicinska och legala grunder samt individens bästa och inte på godtycke.