Debatt. .

2020-06-25 12:28
”Det tar flera år att efter utbildning behärska yrket. Det innebär att vi inte är pinnar i ett system, vi är inte prickar på en schemarad. Det är inte enkelt att ersätta oss”, skriver intensivvårdssjuksköterskan Anna Wellton. Foto: Simon Rehnström/SVD/TT, Privat
”Det tar flera år att efter utbildning behärska yrket. Det innebär att vi inte är pinnar i ett system, vi är inte prickar på en schemarad. Det är inte enkelt att ersätta oss”, skriver intensivvårdssjuksköterskan Anna Wellton.
Puffetikett
Dagens ETC

Så kan vi sjuksköterskor lockas hem till Sverige igen

Svensk sjukvård skriker efter kompetent personal i allmänhet och efter intensivvårdssjuksköterskor i synnerhet. Vi finns, vi finns bara inte inom svensk sjukvård. Vi kan lockas hem, men vi är färdiga med att subventionera svensk sjukvård genom låga ersättningsnivåer och bristfälliga arbetsförhållanden.  Det skriver sjuksköterskan Anna Wellton, som arbetar i Norge.

Jag är legitimerad sjuksköterska, med specialistutbildning inom intensivvård. Jag är alltså intensivvårdssjuksköterska, en sådan Sverige saknar på nära samtliga av landets intensivvårdsavdelningar.

Inledningsvis: 

Jag är ingen hjälte. Jag är ingen ängel i vitt. Mitt jobb är inte ett kall utan en profession – och den är i hög grad, liksom läkaryrket, ett hantverk. Det tar flera år att efter utbildning behärska yrket. Det innebär att vi inte är pinnar i ett system, vi är inte prickar på en schemarad. Det är inte enkelt att ersätta oss. 

Nu under pågående pandemi visar plötsligt allmänheten stort intresse för min profession och den svenska intensivvårdsverksamheten har hamnat i blickfånget. Nu läser jag inte längre bara i fack- och intressetidningar de krönikor, insändare och desperata rop kollegor skrivit, utan även i dagspressen. Mycket är redan sagt och skrivet genom åren, skillnaden idag är mest omfånget av medialt utrymme och att oron obönhörligen tränger in i alla hem. Det som sker i svensk sjukvård är, som andra sagt innan mig, en varslad katastrof. 

Av privata orsaker lämnade jag region Stockholm 2014 till förmån för Norge, men nu under våren har jag äntligen flyttat hem till Sverige igen. Den bild av svensk sjukvård som beskrivs i medierna är inte nyheter för mig och jag har i sammanhanget mycket svårt att motivera för mig själv varför jag ska söka mig till en svensk region för arbete. Där grundlöner och kompensation för skiftarbete är lägre, arbetstimmarna längre, kollegorna färre, semestrarna (som så ofta) hotade och antalet patienter per sjuksköterska är högre. Jag fortsätter därmed arbeta i Norge.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det är viktigt att veta att också den norska sjukvården brottas med sjunkande bemanning, brist på sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Även i Norge dras det ned på den kliniska, patientnära verksamheten och satsas stora summor på administration och konsulter. Det är alltså inte unikt i svensk kontext. Det har bara gått längre i Sverige och av två tveksamma arbetssituationer för mig som specialistsjuksköterska är norska sjukhus idag mer attraktiva arbetsplatser. 

Om jag, som är i en livssituation där jag kan välja bort sämre arbetsförhållanden och sämre lön, inte gör det – då gör jag alla mina kollegor en björntjänst. Jag har ett ansvar att inte stå med mössan i hand och tacka och bocka. Det är både min och mina kollegors enda reella möjlighet till att få till en förbättring. Vi är bakbundna av en begränsad strejkrätt, eftersom det vore samhällsfarligt om vi använde strejk som förhandlingsmedel. Frågan är dock om inte den situation vi befinner oss i idag är än mer samhällsfarlig? Svensk sjukvård blöder och det är smärtsamt att tänka på den aggressiva kompetensdränering som skett de senaste decennierna.

Incitamenten för sjukvårdspersonal att stanna i sitt yrke har uppenbarligen försvagats och vi är många som är färdiga med att subventionera svensk sjukvård genom låga ersättningsnivåer och bristfälliga arbetsförhållanden. Alla kan inte välja annat, men de av oss som kan gör sannolikt det.

Mitt budskap är att jag finns och jag vill hem. Jag vill arbeta i Sverige och jag vill tillsammans med kollegor i Sverige försöka stärka sjukvården. Och, kanske viktigast: jag är inte ensam. Jag är i gott sällskap av än mer erfarna specialistsjuksköterskor som valt bort svenska regioner som arbetsgivare. För att inte ens tala om de som lämnat yrket helt. Vi besitter många års kompetens och vi finns här. Vi finns bara inte inom svensk sjukvård.

Så, SKR, regering och riksdag: vad gör ni nu och vad gör ni vidare för att få mig rekryterad till svensk akutsjukvård?

Anna Wellton 
Intensivvårdssjuksköterska,  numera bosatt i Region Örebro