Debatt: SD är inte vår huvudmotståndare – det är klassklyftorna

Efter helgens tvärvändning om de så kallade tonårsutvisningarna hoppas någon socialdemokratisk partistrateg antagligen på att mullret i medlemskåren ska tystna. Den förhoppningen är förmodligen illa grundad, om partistrategerna som stundtals tycks styra partiet inte fortsätter visa att de lyssnat till vilken politik medlemmarna längtar efter – som för övrigt råkar vara samma politik som Sverige behöver. Annars ska här inte sluta mullras någonstans. 

Utanför partiledarstaben finns få – om några – sossar som är taggade på att knacka dörr för högre straff, lägre straffbarhetsålder eller fler utvisningar. Den spagat som vårt parti nu gör – där man med ena handen slopar karensavdrag (bra!) och med andra handen stramar åt varenda rätts-, social- och migrationspolitisk skruv som går att dra åt (mindre bra) – bygger på en helt felaktig strategi. Nämligen den att Sverigedemokraterna är våra huvudmotståndare. Det är de inte.

Det är den ekonomiska ojämlikheten som är socialdemokratins fiende. Klasskillnaderna. De växande klyftorna som avgör vem som får makt över sitt liv och vem som inte får det. Sverigedemokraterna är bara ett litet nazistiskt parti som kommit på hur man kapitaliserar på klasskillnaderna – och gjort det med den äran. Men det är själva ojämlikheten som ska bekämpas.

Självklart har klasskillnaderna i det här landet etniska förtecken. Det är ingen kontroversiell åsikt, det är fakta. Vem som bor trångt, vem som går i underfinansierade skolor, vem som slits ut tidigt av otrygga jobb och vem som möter polisen oftare än arbetsförmedlingen – det följer både klass och hudfärg.

Just därför är det så obegripligt att Socialdemokraternas svar gång på gång på i princip alla problem – blir mer repression, hårdare straff och snävare migrationspolitik. Som om problemet vore människor – inte villkoren de lever under. 

Vissa av insatserna som presenteras på löpande band behövs säkert. Andra är garanterat förödande. I den takt som reformförslagen rullas ut är det omöjligt att dra några som helst slutsatser av dess effekter. Många av de ingrepp som Tidöregeringen nu gör i den svenska rättsstaten har ratats hårdare av oberoende remissinstanser, än av den socialdemokratiska oppositionen.

Om Sverige hade ett socialdemokratiskt parti som lutade lika långt åt vänster i de ekonomiska frågorna som vi nu lutar åt höger i repression, skulle vi snart ha infört planekonomi i det här landet. Så långt vågar vi gå när det handlar om hårdare tag, övervakning och straff. Men när det gäller makt över kapital, bostäder, arbetsvillkor och välfärd – då är plötsligt varje steg för radikalt, varje reform för dyr, varje konflikt för obekväm. 

Inte ens när partiet häromveckan presenterade det otroligt viktiga förslaget om höjda statsbidrag till äldreomsorgen vågade partistrategerna nämna hur reformen ska finansieras. Gud förbjude att socialdemokrater i landet med snudd på högst förmögenhetskoncentration i hela Europa andas något om skattehöjning.

Här spricker spagaten. Och det måste upphöra. 

Så nej, mullret från gräsrötterna ska ingenstans. Det har bara börjat. 

Socialdemokraterna har en riktigt tuff uppgift framför sig. Först vinna val. Sedan styra det här landet med den politik som faktiskt behövs. Och sist – men absolut inte minst – göra upp med ett samhälle där ultraliberala marknadskrafter ätit sig in i nästan varje liten del av välfärdsstaten, samtidigt som vi ska brottas med nationalkonservativa värderingar som ytterhögern nu lyckats lägga uppepå alltsammans. 

För att lyckas måste det politiska projektet bygga på en ursossig samhällsanalys. Med en sådan utser partiet rimligtvis inte ett annat parti, som genom att kapitalisera på klassklyftor lyckats organisera en stor del av arbetarklassen, till huvudsakliga motståndare. Då presenterar vi politik som bryter den galopperande ojämlikheten, och som står stolt och stadigt i den Per-Albin-Hanssonska idén om folkhem utan styvbarn. 

Och som om det inte vore nog att det faktiskt är den bästa politiken för Sverige, det är den politik den organiserade arbetarrörelsen vill se. Längtan efter en tydlig socialdemokratisk politik som ger fler barn en uppväxt i drägliga bostäder, med föräldrar som kan leva på sin lön och med politiker som gör dem fulla av framtidstro, är stor.

Ingen vill knacka dörr för att sätta fler ungar i fängelse. Men många är beredda att knacka dörr för ett samhälle som håller ihop. Fighten om den ekonomiska politiken vinner vi dessutom mot Ulf Kristersson (M). Han har ju fullt sjå att sänka sin egen skatt.

Så nej, mullret från gräsrötterna ska ingenstans. Det har bara börjat.