Debatt: Robotarna skonar nog arkeologin

Jesper Nilsson skrev i sin krönika (under vinjetten Filterbubblan i #7) om vilken inverkan AI kan få på arkeologin. Vi diskuterade saken vänskapligt på Mastodon och det visade sig att Nilsson inte riktigt hade klart för sig var gränserna går mellan arkeologi, filologi och historia.  

Kort sagt sitter prydligt klädda historiker och filologer inomhus och läser texter, till exempel kilskriftstavlor. Medan lortiga arkeologer är ute och gräver eller sitter i en museikällare och tittar på stumma uppgrävda föremål: krukskärvor, dräktspännen, slagen flinta. Paleontologerna, som vi arkeologer ofta blir sammanblandade med, är ett slags biologer och har hand om fossiler efter djur och växter. Ingen arkeolog förstår sig på dinosaurier.

AI är jättebra när arkeologer behöver titta igenom riktigt mycket data: till exempel söka i flera kvadratmil med lidar-skannat nordsvenskt landskap efter fångstgropar eller kolbottnar. Men AI är helt obrukbart för att skriva arkeologiska texter med: våra utgrävningsrapporter och forskningstidskrifter redigeras för hand av inbitna humanister som petar i varenda formulering. De reagerar direkt på det typiska konventionaliserade bludder och de fejkade litteraturreferenser som en Large Language Model (LLM) inte kan låta bli att producera.

Så arkeologin lever inte under mordhot från robotar idag. Det mest skadliga man skulle kunna göra mot ämnet för Sveriges del vore istället att ändra på kulturmiljölagen så att finansieringskraven blev lägre på Trafikverket och andra markexploatörer. Nästan alla pengar i den svenska arkeologin kommer nämligen från dem. Byggherrarna får inte välja själva mellan anbuden på arkeologiska uppdrag. Det gör länsstyrelsen åt dem, eftersom alla förstår att arkeologisk forskningskvalitet inte är en hög prioritering för byggherrarna.

I Storbritannien måste också byggherrarna betala för arkeologin, men där har man begått misstaget att låta dem välja anbud själva. De väljer alltid det billigaste alternativet, vilket har lett till en bisarr arbetsmarknad. Efterfrågan på arkeologer till byggprojekt är jättehög i landet, men lönerna är så låga att inte många vill ha jobben. Det är mycket bättre att skola om sig till bibliotekarie.

Kulturmiljölagen står tack och lov inte under hot i Sverige. Vänstern uppfattar arkeologin som en del av Kulturen, jämförbar med konstmuseer och fria teatergrupper. Centern uppfattar samma arkeologi som Genuin Hembygdskultur. Högern uppfattar den som en Nationell Angelägenhet, eller till och med som en länk till en Ärorik och Renrasig Guldålder. Och det är hur som helst inga stora pengar per år jämfört med vad svenska infrastruktursatsningar kostar totalt.

Tekniska skribenter, översättare av facktexter och mediebevakare har däremot redan märkt att AI urholkar deras arbetsmarknad. Kanske kommer de gå samma väg som gelbgjutarna, vagnmakarna och kanalingenjörerna.

Svar direkt från Jesper Nilsson: Hotet handlar om hur framtidens arkeologer ska kunna sortera bland AI-skräpet

Martin Rundkvist gör det tydligt i sin replik att dagens arkeologer står inför större utmaningar än den från artificiell intelligens. Och trots redaktionens rubriksättning (”Kommer AI döda arkeologin?”) var det inget dödshot mot arkeologin jag försökte förmedla.

Snarare ville jag fokusera på om berättelser som de i arkeologen Josephine Crawley Quinns senaste bok – där hon skriver om civilisationernas framväxt genom att spåra kulturella utbyten mellan folk i ”krukskärvor, dräktspännen eller slagen flinta” – kommer vara möjliga i en framtid när det som grävs fram av ”lortiga arkeologer” består av en massa skräp som skapats av algoritmer.