Debatt: Regeringen viker ner sig för SD:s alla extrema krav

Under regeringsbildningen efter riksdagsvalet ansågs Sverigedemokraterna vara alldeles för högerextrema för att få ministerposter. Men vem behöver ministerposter när regeringen är villig att följa ens minsta vink?

Sverigedemokraternas EU-­parlamentariker Charlie Weimers försökte nyligen stoppa den fortsatta processen med den nya migrationspakt som den moderata EU-parlamentarikern Tomas Tobé varit huvudförhandlare för. Sida vid sida med andra europeiska höger­extremister, däribland Viktor Orbáns partikamrater och rasisterna i nederländska Vlaams Belang, krävde Sverigedemokraterna att det beslut som majoriteten i Europaparlamentet röstat fram, ska stoppas. Om inte av parlamentet så av ministerrådet som nu leds av Sveriges regering.

Weimers har gång på gång tydliggjort att han är en politiker som utan tvekan förespråkar brott mot internationella konventioner och vill se ett EU omgivet av höga murar där människor som flyr för sina liv ska stängas in i läger utanför EU:s gränser. Tillsammans med övrig extremhöger är han rasande över det faktum att Tobé valt att söka samarbete med progressiva krafter i Europaparlamentet, istället för med dem.

Förhandlingarna har resulterat i att vi miljöpartister lyckats få bort förslaget om att bistånd ska villkoras till migration, och till viss del fått igenom ett gemensamt ansvar för att ta emot människor som flyr. Vi är inte alls nöjda med helheten, tvärtom. Men vi har lyckats förhandla in viktiga verktyg för att migrationspolitiken ska bli mer solidarisk, samtidigt som vi tryckt undan extremisternas föreslagna försämringar.

Trots otaliga meningsskiljaktigheter, inte minst vad gäller ansvarstagande för och solidaritet med människor på flykt, hedrar det Tobé att han inte kuvade sig för Sverige­demokraterna.

Det samma går inte att säga om hans partikollega, migrations­minister Maria Malmer Stenergard. När hon ombads kommentera Sverigedemokraternas utspel, gjorde hon det tydligt att hon, som representant för det svenska ordförandeskapet, kommer att göra allt hon kan för att förslaget ska urvattnas så mycket som möjligt för att gå Sverigedemokraterna till mötes. Hon annonserade att hon har ”precis samma ingångsläge som Sverigedemokraterna”.

Det tog alltså bara några veckor mellan att en överenskommelse nåddes av den ene moderaten, Tobé, i Europaparlamentet till att den andre, migrationsminister Malmer Stenergard, valde sam­arbete med högerextrema Sverige­demokraterna framför sin partikamrat i Europaparlamentet.

Samtidigt kommenterade närings­minister Ebba Busch (KD), att hon föredrar att Sverigedemokraterna meddelar sina krav direkt till regeringen och inte gör det via medierna. En fullt rimlig kommentar från en minister i en regering som inte vill synliggöra att det är Sverigedemokraternas politik som styr regeringens olika ställnings­taganden. Det ser helt enkelt bättre ut när Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna rättar sig efter Sverigedemokraternas krav bakom lyckta dörrar.

Ulf Kristersson (M) må vara statsminister, men det är ­Jimmie Åkesson (SD) som sitter på ­makten.

Så frågan är inte längre vem det är som styr Sverige, men hur lågt Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna är villiga att sjunka? Har de ingen självbevarelsedrift? Finns det någon liberalism kvar?