Debatt: Regeringen försöker köpa sig fri från sitt klimatansvar

Genom artikel 6 i Parisavtalet kan höginkomstländer betala för att låg- och lägre medelinkomstländer med mycket lägre utsläpp per person minskar utsläppen, genom att köpa utsläppsrätter som tillgodoräknas i köparlandets klimatrapportering. Sveriges regering sticker ut med att satsa miljarder på detta, senast genom köp av 48 000 elmopeder i Ghana för att kompensera för svenskarnas utsläpp.

För Sverige, som är ett rikt land med höga utsläpp per person, och höga historiska utsläpp, är det här tillvägagångssättet omoraliskt och ineffektivt. Omställningen på hemmaplan får inte utebli med ursäkten att man istället investerar i andra länders omställning.

Länder med utbredd fattigdom drabbas värst av konsekvenserna av klimatkrisen de inte orsakat. De har utlovats kompensation och stöd i form av klimatfinansiering som rika länder inklusive Sverige inte levererat.

Sverige har både ett stort ansvar och hög kapacitet att satsa på att snabbt fasa ut fossila bränslen och reducera utsläppen på hemmaplan, och samtidigt leverera klimatfinansiering för att kompensera för skadorna som orsakats av våra utsläpp. Istället ägnar sig regeringen åt vad som historiker beskriver som klimatkolonialism, samtidigt som man ökar utsläppen på hemmaplan.

Det är naivt att inte se ojämlikheten.

Det är inte förvånansvärt att mottagarländerna tackar ja till att sälja utsläppsrätter när man inte fått förväntad klimatfinansiering, och drabbas allt hårdare av krisens dödliga konsekvenser. Det är naivt att inte se ojämlikheten i relationen mellan rika utsläpparländer och länder med utbredd fattigdom i den förhandlingen.

Klimatkompensationsmekanismer medför stora risker. Ofta misslyckas de med att reducera utsläppen, dels för att majoriteten av projekten generar lägre utsläppsminskningar än förväntat, dels för att ungefär 85 procent av projekten skulle ha genomförts även utan köpta utsläppsrätter. En ny studie visar att den faktiska påverkan av utsläppsrätterna under artikel 6 är 27 gånger mindre än det som beräknas.

Det finns också risk för att det blir svårare för mottagarländer att nå sina klimatmål, när lågt hängande utsläppsminskningar köps upp av höginkomstländer. Dessutom finns stora risker för negativa effekter på lokalbefolkning, urfolk och minoriteter. En kartläggning av utsläppshandelsprojekt uppskattar att 70% gör intrång på mänskliga rättigheter.

Syftet med artikel 6 är att vara ambitionshöjande och komplettera det arbete som sker på hemmaplan. Men Sverige ökar sina utsläpp och riskerar EU-böter för missade klimatåtagande. Idag kan utsläppsrätterna inte användas för att nå Sveriges EU-åtaganden, och därför har Sverige villkorat sitt stöd till EU:s nästa klimatmål med att man, bland annat, tillåter länder att använda sig av artikel 6 utsläppsrätter.

Offentliga medel som hade kunnat gå till att stärka Sverige genom att öka takten på omställningen och undvika EU-böter går alltså till köp av osäkra och spekulativa utsläppsrättigheter.

Att köpa sig fri från sitt ansvar mitt i en brinnande klimatkris är ovärdigt. Sverige kan bättre.