Reformen splittrar svenska lärarkåren

Det lärarlönelyft som nu införs är en statlig satsning för att ge en löneökning till, av rektorer utvalda, kvalificerade lärare på minst 2 500 kronor och högst 3 500 kronor per månad. Denna av regeringen beslutade politiska reform går stick i stäv med den ideologiska grundpelare för lönepolitik som varit socialdemokratins sedan 1950- talet.

En reform som lämnat fältet öppet för skolstyrelsers och rektorers godtycke. Detta ger rektorer ett maktmedel som om det missbrukas kan användas för att tysta oangenäma röster i personalgruppen. Den ”solidariska lönepolitiken” har socialdemokraterna lämnat bakom sig. Den lönepolitik som skulle garantera alla en reallöneutveckling och utifrån principer om jämställdhet och rättvisa motverka lönekonkurrens och löneskillnader.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag vill hävda att dessa lönereformers konsekvenser är katastrofala för den redan utsatta arbetsmiljön i skolvärlden. Det kan nu skilja upp till 10 000 kronor mellan den på lösa grunder ”lärarlönelyfta” försteläraren och den av rektor icke gynnade legitimerade läraren. Detta trots att de inte skiljer sig åt i vare sig ålder eller yrkeserfarenhet.

Vidare anser jag att denna påtagliga lönedifferens knappast kan legitimeras genom att hänvisa till skillnad i arbetsinsats och yrkesskicklighet. Detta är enligt mig helt enkelt djupt orättvist och det är upplagt för att splittring, missunnsamhet och allmänt missnöje ska etableras och breda ut sig i våra lärarkollegier.

Denna effekt är allt annat än önskvärd i en bransch som redan har en högst begränsad attraktionskraft.

På många skolor har majoriteten av de legitimerade lärarna beviljats lärarlönelyftet. Kvar står ett fåtal som blir utan. Det finns till och med exempel på skolor där en enskild lärare är ensam av de behöriga med att uteslutas från lönepåslaget. Man står då tämligen ensam i opposition. De lärare som beviljats lönelyftet har ju relativt svaga incitament att ifrågasätta beslutet och förfarandet.

Människors rättvisepatos tenderar ju att hamna i skymundan när beslut fattas som gynnar dem själva, hur orättvisa och ogrundade dessa beslut än må vara. Denna slutsats kan möjligen uppfattas som en cynisk induktion författad av en ”kränkt” lärare men i den verklighet jag lever är det en sanning. Syftet med lönereformen är att höja läraryrkets attraktionskraft och därigenom höja resultaten i skolan.

En fråga jag ställer mig är hur motivationen hos de lärare som exkluderats påverkas?

Ambitiösa och yrkesskickliga pedagoger ska premieras och belönas. Det är min fasta och obevekliga ståndpunkt. Dock ska detta ske inför öppen ridå och transparens måste råda kring förutsättningar, kriterier och beslutsprocess. För att en reform av det här slaget skall kunna genomföras utan att splittra kollegier och få medarbetare att känna sig orättvist behandlade så ställs stora krav på landets skolledare. Tydlighet och professionalitet samt att rektorer på saklig grund kan motivera sina beslut blir avgörande för utfallet. Tyvärr är det långt ifrån alla rektorer som klarat av att hantera implementeringen av denna verklighetsfrånvända reform på ett anständigt sätt.

Kanske är det dags att lyfta den kritiska blicken från pedagoger, elever och lärarutbildningar och istället kritiskt granska kompetensen och lämpligheten hos våra politiker, skolledare och rektorer?