Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Politikerna ljög för oss om Natos kärnvapen

Bild: NTim Aro/TT

Dagens ETC.

Sveriges politiska ledning måste i konkret handling börja reparera relationen med medborgarna. Vi uppmanar därför regeringen att snarast ta fram ett skarpt lag­förslag om ett absolut förbud mot kärnvapen på svenskt territorium i såväl freds- som krigstid.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Det är fult att ljuga. Detta får vi lära oss som barn och det förklarar kanske att många litar på att våra valda företrädare inte ljuger oss rakt i ansiktet, åtminstone inte i avgörande frågor om liv och död såsom att Sverige ska förbli kärnvapenfritt.

När vi Nato-motståndare varnat för att medlemskap i militär­alliansen öppnar upp för ­stationering av kärnvapen i Sverige har det avfärdats som skrämsel­propaganda. Och när vi försökt lyfta det djupt problematiska med att försvara en rättsbaserad världsordning i allians med despoten Erdogan så har vi mötts med en axelryckning.

Men knappt hade Sveriges ansökan om medlemskap i Nato lämnats in förrän våra värsta far­hågor visade sig vara befogade. I ett brev till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, daterat den 5 juli, skriver dåvarande utrikesminister Ann Linde (S):

”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla Alliansens uppdrag.”

Här finns inga som helst förbehåll om vare sig kärnvapen eller Natobaser på svensk mark, trots att den socialdemokratiska partistyrelsen villkorat Sveriges medlemskapsansökan med just detta.

Sverige skulle inte heller låta sin säkerhetspolitik styras av någon annan stat. Men Ann Linde sätter också sitt namn under en mycket problematisk trepartsöverenskommelse där Sverige och Finland lovar Turkiet att bekämpa terrorism, vilket bland annat ska ske genom fördjupat samarbete med den fruktade turkiska säkerhetspolisen MIT.

Likt en perfekt stafettväxling tar högerregeringen efter valet över S-regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Stegvis blir nu hovbugningarna allt djupare inför sultanen i Ankara och på en gemensam presskonferens med Erdogan (8/11) säger vår nytillträdde statsminister att ”Sverige förstår att Turkiet har utkämpat en blodig strid mot PKK-terrorister”.

Den turkiska krigsmaktens mångåriga terror mot kurdiska byar och regioner – såväl i Turkiet som i grannländerna Irak och Syrien – försvinner här in i historie­förfalskningens mörker.

I Ekots lördagsintervju (5/11) slår vår nye utrikesminister, Tobias Billström (M), fast att ”det överordnade värdet” för Sveriges utrikespolitik är medlemskap i Nato. Vad gäller FN:s fortsatta arbete med att samla stöd för konventionen om kärnvapenförbud så säger Ulf Kristersson att ”vi har aldrig tyckt att det där är ange­läget” (Aftonbladet 1/11). ÖB, Micael Bydén, låter för sin del meddela att han inte tycker att vi ska gå in i Nato med några förbehåll om kärnvapenförbud på svensk mark. Militärer som blandar sig i politik­en associerar nog många av oss med andra tider och platser, men vår nuvarande överbefälhavare och politiska ledning ser uppenbarligen inga problem med detta.

Makthavare som säger en sak innan ett beslut ska fattas och något helt annat efteråt undergräver tilltron till demokratin och den svenska Natoprocessen är ett beklämmande exempel på detta. Det har också funnits en olycklig tendens att antyda att vårt handlingsutrymme är mer begränsat än vad det i själva verket är. Nato­länderna Spanien och Litauen har, för att ta ett konkret exempel, lagar mot införsel av kärnvapen på sina territorier och detta gäller även i krigstid. Det är svårt att hitta ett enda faktabaserat skäl till varför inte också Sverige skulle kunna införa ett liknande förbud.

Sveriges politiska ledning ­måste i konkret handling börja reparera relationen med med­borgarna. Vi uppmanar därför regeringen att snarast ta fram ett skarpt lagförslag om ett absolut förbud mot kärnvapen på svenskt territorium i såväl freds- som krigstid.

Ännu en konkret åtgärd vore att finna en ny ÖB, som respekt­erar sin roll och inte blandar sig i politiken. Vidare måste stats­ministern sluta ge efter för Erdogans utpressning och istället kräva att den turkiska regimen omedelbart upphör att begå folkrättsbrott mot kurder i Turkiet och dess grannländer.

Det vore också på tiden att såväl regeringen som det största oppositionspartiet kraftfullt fördömer Erdoganregimens förföljelse av journalister och regim­kritiker samt kräver frigivning av alla politiska fångar.

Socialdemokraternas turkiska systerparti HDP är ett modernt mittenvänsterparti som inte fastnat i etniska motsättningar. Såväl partiets tidigare manliga och kvinnliga språkrör som ett stort antal folkvalda lokalpolitiker har fängslats i det land den svenske utrikesministern kallar demokrat­i. Det är skamligt att även den socialdemokratiska partiledningen tiger om detta. Arvet efter Olof Palme förskingras.

Erdogan tog själv initiativ till fredsförhandlingar med PKK 2009 och PKK utropade vapenvila 2013. Det var klokt. En upptrappning av våldet gör ingen säkrare. Därför bör Sverige erbjuda Turkiet medling istället för vapen.