Politiken måste bli modig igen

När Tage Erlander på 1950-talet talade om Sverige som en blandekonomi var det inte bara en teknisk beskrivning, utan ett uttryck för en djupare idé: att demokratin också måste sträcka sig in på ekonomins domäner.

Marknaden och staten, företagandet och det gemensamma ansvaret skulle hålla varandra i balans. Ingen kraft fick bli för stark, ingen makt stå utan motmakt. Det är inte fel att kalla det en mjuk form av socialism i socialdemokratisk tappning, utan revolution och dogmatism men med inriktning på pragmatiskt reformarbete.

Den starka staten var inte ett hot utan ett verktyg för frihet, en stat som satte gränser för kapitalets makt men samtidigt frigjorde energi för innovation, arbete och social utveckling. Detta hade också en rik idéhistorisk grund. Gunnar och Alva Myrdal talade om planering inte som tvång, utan som en nödvändig förutsättning för jämlikhet.

Arbetarförfattarna skrev om verkligheten. Eyvind Johnsons romaner påminde oss om frihetens skörhet. Harry Martinson skrev om människans ansvar inför både natur och samhälle. Och Per Anders Fogelström visade i sina Stockholmsskildringar att det var människors gemensamma kamp och arbete som bar historien framåt.

Folkhemmets epok blev därför mer än en politisk modell, den var i grunden också en kultur. Den tog sig uttryck i facklig styrka, kooperativa företag, statliga infrastruktursatsningar och en välfärdsstat byggd på solidaritet. Demokratin var inte begränsad till valurnorna, den fick kropp i vardagen.

När vi nu ser tillbaka på detta arv väcks en fråga: Varför skulle vi inte kunna bygga något liknande igen, men på nya villkor, med en ny tid som fond?

Vi är många som förväntar oss en socialdemokratisk offensiv i den kommande valrörelsen.

Vår tid ställer skarpa frågor. Ideologierna känns döda, marknaden har tagit över. Ojämlikheten växer, kapital beskattas lätt medan arbete beskattas hårdare. Vinster förs ut från vård, skola, omsorg, och människor får allt mindre inflytande över de beslut som formar deras liv. Demokratin reduceras till representation, medan ekonomins verkliga maktcentra ligger långt bortom räckhåll.

Samtidigt accelererar klimatkrisen och kräver investeringar av en omfattning som marknaden inte kan eller är villig att bära. Insikten är ofrånkomlig: vi kan inte nöja oss med att tala om det starka samhället. Vi behöver åter tala om den starka staten och den politiska viljan.

Till slut handlar allt om detta; en systemförändring, nödvändig inte bara i Sverige utan världen över. Förmår vi ansluta till den utifrån våra egna politiska erfarenheter och utifrån Zohran Mamdanis universella tänkande rörande medborgarskapets förpliktelser och rättigheter. Kan socialistiska tankar framgångsrikt tänkas som alternativ till den marknadsekonomi som under Trump löpt amok i USA, måste detta också vara möjligt i Sverige.

Kan socialdemokratin åter bli en framtidens rörelse? Ja, då krävs det mod att återvända till rötterna och samtidigt se framåt, att inte resignera inför marknadens makt, utan återigen våga formulera ett bjudande politiskt alternativ.

Det handlar om en politik, där ekologin är fundamentet, rättvisan kompassnålen och demokratin själva verktyget. Bara då kan politiken åter bli vad den en gång var tänkt att vara: en kraft som inte bara förvaltar de kriser som är ständiga följeslagare till ett ohållbart ekonomiskt system, utan förändrar det i grunden.

Vi är många som oroas av att man politiskt sett nöjer sig med uppgiften att bara bli en bättre förvaltare av en marknadsekonomi, som fördelar orättvist och föröder natur och kultur. Vi är många som förväntar oss en socialdemokratisk offensiv i den kommande valrörelsen.

Det finns en grund att bygga på. Och jag tror också att det finns en vilja.