Debatt: Polisen måste prioritera arbetet med mäns våld mot kvinnor

Över 100 000 personer – främst flickor och kvinnor – utsätts för allvarliga sexualbrott varje år, enligt Brå. Kvinnor våldtas av män de lever med, av kompisar i skolan eller på jobbet, av män de nyss träffat eller av någon de inte vet namnet på. Detta påverkar deras liv och hälsa på djupet. Samhället måste finnas där för var och en av dem som utsätts. Våldtäktsöverlevare ska erbjudas det stöd  och den vård de behöver och har rätt till. De ska ha en rimlig chans att få rättvisa och upprättelse. Men trots löften från regeringen och storsatsning inom polisen är det långtifrån självklart idag.

Det var en ohållbar situation som 2019 fick dåvarande rikspolischef att fatta beslut om en nationell satsning på brott i nära relation,  våldtäkt mot vuxna och sexualbrott mot barn. Tidigare samma år hade vi på Amnesty slagit larm om att utvecklingen i Sverige var allvarlig och äventyrade kvinnors rättigheter. Samtyckeslagen som antagits för att öka skyddet för den sexuella integriteten var en landvinning som riskerade att gå förlorad då polisen plockade resurser till andra grova brott och många våldtäktsanmälningar blev liggande.

Satsningen som inleddes 2020 blev startskott för ett nödvändigt utvecklingsarbete inom polisen. Vi på Amnesty har följt hur satsningen omsatts i rekrytering av fler utredare, internutbildning och egenkontroller i landets polisregioner. Många av dem som Amnesty intervjuat menar att det bidragit till ett förändrat synsätt inom polisen.  

Men polisens egen granskning visar samtidigt något annat. De inledningsvis positiva resultaten med bland annat kortare utredningstider och ökad lagföring har stannat av eller gått bakåt. Exempelvis ökade antalet våldtäktsutredningar som fortfarande var öppna efter tolv månader med hela 65 procent mellan 2020 och 2022.  

Hur kommer det sig då att polisen inte lyckas bättre? Vi kan konstatera att många utmaningar kvarstår. Trots att polisen sedan länge identifierat de arbetsmetoder som är mest framgångsrika för att öka lagföringen av brott i nära relation och våldtäkt så används de inte fullt ut. Målsägandes första vittnesmål som innehåller värdefull information videofilmas sällan. Det dröjer innan målsägande kallas på förhör. Att våldtäktsöverlevare och kvinnor som anmält en våldsam partner tvingas vänta i veckor eller månader är inte bara oerhört påfrestande för brottsoffren. Det försämrar även polisens möjligheter att tidigt säkra bevisning som annars kan gå förlorad. Det kan i sin tur påverka brottsoffrens möjlighet att få sin sak prövad av domstol.

De senaste årens brottsutveckling med ett ökat antal skjutningar, sprängningar och uppgörelser mellan kriminella gäng har ökat kraven på polisen att prioritera sådan brottslighet. Samtidigt har den politiska diskursen kring vem som förövar våld, vem som utsätts och vad som hotar medborgarnas trygghet i Sverige förändrats. Men verkligheten och vardagen för tiotusentals utsatta kvinnor och barn förblir densamma.

Brott i nära relation, våldtäkt mot vuxna samt sexualbrott mot barn utgör sammantaget 40 procent av alla polisanmälda våldsbrott. Politiska utspel om att införa livstidsstraff för grova våldtäkter må vara ett försök att visa handlingskraft, men är knappast svar på brottsoffers krav på rättvisa.

Polisen måste bedriva metodiska, skyndsamma utredningar som håller hög kvalitet i hela landet. Möjligheten för flickor, kvinnor och andra som utsatts för våldtäkt eller våld i nära relation att få tillgång till rättvisa och upprättelse är avhängig av det. Flickors och kvinnors rättigheter ska inte stå tillbaka och åsidosättas ännu en gång.

Därför måste polismyndigheten hålla i, hålla kurs och fördjupa sin satsning för att nå resultat. Det finns inga genvägar för att effektivt hantera de brott som stavas mäns våld mot kvinnor.