Debatt. .

2014-09-10 13:25
"Problemet är faktiskt inte att 'vi borde slippa att se dessa tiggare'. Problemet är att dessa människor är drabbade av djup misär och har svårt att klara överlevnaden. Är vi beredda att se detta?", skriver Thomas Hammarberg. BIld: Dan Hansson/SvD/TT
"Problemet är faktiskt inte att 'vi borde slippa att se dessa tiggare'. Problemet är att dessa människor är drabbade av djup misär och har svårt att klara överlevnaden. Är vi beredda att se detta?", skriver Thomas Hammarberg.

"Polisaktionerna mot romer är orimligt brutala och totalt meningslösa"

En okänslig maktdemonstration mot utfattiga och diskriminerade människor. Så beskriver Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Stockholms stads avhysningar av romer.
   Huvudstaden borde lära av Göteborgs och Linköpings konstruktiva och humana sätt att hantera frågan, menar han.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När Stockholms socialborgarråd Anna König Jerlmyr (M) skulle kommentera den brutala polisinsatsen mot romer i Högdalen den 1 september inledde hon med att uttrycka sin medkänsla med dessa fattiga människor. Men längre än så öppnade hon inte sitt hjärta. Operationen var nödvändig, menade hon.

Jag bestrider det.

Jag hade vädjat om att hon som ansvarig politiker skulle inställa eller åtminstone besluta om ett anstånd med vräkningen. Polisen och kronofogden var i detta fall bara instrument för det politiska beslutet.

Avhysningen – som det heter på byråkratspråket – var helt onödig. De omkring sextio rumänska romer som fanns i skogspartiet utanför Högdalen var beredda att flytta sedan Kronofogden hade kommit med sin order. De var också inställda på att städa upp platsen innan de lämnade.

Men natten innan utbröt en svår eldsvåda i några av skjulen. Det har funnits en hotbild mot dessa romer – stenkastning och hotelser från vissa främlingsfiender – och de romer jag talade med misstänkte att branden var anlagd. Mordbrand eller olyckshändelse – förödelsen var omfattande. Två personer blev så svårt brandskadade att de inte kunde tas emot av Huddinge sjukhus utan måste föras till en specialavdelning på akademiska sjukhuset i Uppsala för sådana allvarliga skador.

Andra i lägret var traumatiserade. Kläder, viktiga papper och insamlade pengar hade brunnit upp eller sargats. Jag var där timmarna efter branden, såg förödelsen och chocken bland de kvarvarande. De var inte i stånd att flytta.

Jag diskuterade situationen med de poliser och den personal från kommunens så kallade uppsökarteam som kom till platsen för eldsvådan. De verkade förstå det orimliga i att genomföra vräkningen några timmar senare – men de gjorde klart: det är ledningen i Stadshuset som bestämmer.

Men beslutet stod fast. En massiv polisaktion sattes in för att köra bort romerna och riva ned skjulen. Ett hundratal poliser hade mobiliserats mot de omkring sextio romer, de flesta kvinnor, som självfallet inte gjorde det minsta motstånd när de kördes iväg. Resväskor och andra personliga tillhörigheter måste de lämna. Ett terränggående schaktfordon hade tagits dit för att frakta ned de skynken och brädor som använts för skjulen (och som enklare skulle ha kunnat bäras iväg för hand). Det verkade handla om en polisiär maktdemonstration.

Den var enligt min mening helt onödig eftersom romerna var villiga att flytta. Den var totalt oproportionerlig med sin massmobilisering av polismakt – som dessutom måste ha kostat en hel del. Men framför allt var den brutalt okänslig för dessa människors situation.

Det är ingen överdrift att säga att de var traumatiserade av branden. Bestörtningen påverkades också av att den med de svåraste brännskadorna var en släkting som just kommit för att hämta hem sin far som avlidit någon dag tidigare. Den avlidnes rullstol låg nu bland askan på brandplatsen.

Så här såg det ut. Poliser på plats – de flesta utan egentlig uppgift – stod och såg generade ut. Där fanns också en grupp ungdomar som engagerat sig för romernas rättigheter – handfallna och förtvivlade, en del av dem grät öppet. Nere vid parkeringsplatsen satt de bortdrivna romerna i en stämning av uppgivenhet (de hade också informerats om att de måste betala en avgift på 600 kronor vardera till kronofogden – ett stort belopp för dem). De flesta hade beslutat att resa hem och undrade bara var de skulle sova nätterna innan det blev möjligt. Nu orkade de inte bygga upp ett tillfälligt skjul längre.

Kanske anser de ansvariga att detta var en lyckad operation. Kanske ser de inte likheterna med de vräkningar som vi kritiserat i andra länder, som Frankrike och Italien. Men jag hoppas att vad som hände i Högdalen ändå ska leda till en självkritisk diskussion om hur vi ska bemöta de utfattiga och diskriminerade människor som kommer hit för att under ett par månader samla ihop pengar – helst genom arbete men i värsta fall genom att tigga – till stöd för sig själva och sina barn.

Problemet är faktiskt inte att ”vi borde slippa att se dessa tiggare”. Problemet är att dessa människor är drabbade av djup misär och har svårt att klara överlevnaden. Är vi beredda att se detta?

Det finns människor i vårt land som inte vänder bort blicken. En rad frivilligorganisationer ställer upp för romerna både genom att bidra till att göra deras närvaro här mer mänsklig och att försöka tackla problemens själva rötter – i hemländerna (riktat bistånd och meningsfull diplomati). Föreningen Hem i Stockholmsområdet och Hjärta till Hjärta i Linköping gör enastående och meningsfulla insatser.

Visst finns situationer när det är nödvändigt att förhindra att människor slår läger på vissa platser; att en avhysning kan bli nödvändig är uppenbart. Men det är inte detta det handlar om. Myndigheterna bör erbjuda alternativ och föra ett meningsfullt samtal med de berörda.

Stockholms stad erbjuder inga alternativ och genomför ofta vräkningarna utan att polisen ens tar med sig en tolk som skulle göra det möjligt att samtala och förklara. I till exempel Göteborg och Linköping är hållningen betydligt mer konstruktiv och human. Det är en fråga om medmänsklighet, politisk vilja – och det öppna hjärtat.