Varför utvisar ni oss, Tidöpartierna?

Under de senaste månaderna har svenska folket fått höra om ungdomar som vuxit upp i Sverige men ändå tvingas lämna landet när de fyller 18. Vi är ett nätverk av unga vuxna med olika bakgrunder och livshistorier, men en sak har vi gemensamt: att vi alla har ett utvisningsbeslut eftersom vi har fyllt 18.

Berättelserna må ha olika namn och ansikten, men mönstret är detsamma. Det handlar om integrerade unga vuxna som försöker bygga sina liv här, men som ändå lever med ett utvisningsbeslut över sig.

Bakom varje namn finns ett liv som formats här – i svenska skolor och på svenska arbetsplatser. Donya, Darya, Diya, Kani, Ayla, Jomana, Batis, Shahrdad, Nardine, Najib, Aliya, Arsham… Hur många fler måste utvisas innan regeringen agerar?

I fredags höll Tidöpartierna en presskonferens där de meddelade att tonårsutvisningarna skapausas. Beskedet väckte först hopp hos många av oss som lever med utvisningsbeslut. Men ganska snabbt väcktes också många frågor. För vad innebär egentligen ett “stopp” i praktiken?

Regeringen har sagt att tonårsutvisningarna ska pausas. Men stoppet gäller inte dem som redan har ett utvisningsbeslut. I praktiken innebär det att samma situation behandlas helt olika beroende på exakt vilken dag ett beslut fattades.

Två personer kan ha kommit till Sverige som barn, gått i samma skolor och levt samma liv, men den ena får stanna och den andra utvisas, bara för att ett beslut fattades tidigare. Det handlar därför inte längre om vilka vi är, utan om vilken dag regeringen valde att agera.

Vi är tacksamma över att regeringen har kommit så långt som till att erkänna att något behöver förändras. Det visar att våra berättelser har nått fram. Men för många av oss förändrar det därför ingenting i vår verklighet. För oss är situationen fortfarande densamma. Klockan fortsätter att ticka. Vi lever våra liv med en nedräkning över oss, där varje vecka kan vara avgörande för vår framtid.

Om integrationen inte räknas när den faktiskt har skett – vad är då meningen med allt detta? Hur blir Sverige bättre av att skicka bort oss som redan är en del av samhället?

Samtidigt som regeringen talar om ett stopp på tonårsutvisningarna hände något annat i riksdagen. I onsdags lades ett förslag om ett stopplag fram, ett förslag som skulle pausa utvisningarna även för de som redan har ett utvisningsbeslut, inte bara för de som fortfarande väntar på beslut. För många av oss väcktes åter ett hopp. Kanske var det här steget som äntligen skulle ge oss en verklig paus, en chans att andas ut.

När riksdagen röstade gick förslaget inte igenom, och vi stod ännu en gång kvar på ruta ett, i samma ovisshet. Bara en dag senare, i torsdags, fick vi läsa i Aftonbladet om statsministern som inte vill göra något om våra vänner Donya och Darya eller andra som redan har fått ett utvisningsbeslut.

Det vi nu vädjar om är ett stopp som faktiskt fungerar i praktiken. Ett stopp som också omfattar oss som redan lever med utvisningsbeslut över oss, och som inte lämnar vissa kvar i ovisshet medan andra räddas.

Vi ber er politiker, beslutsfattare och alla som följer den här debatten att se oss bakom besluten. Våra liv står inte på paus. Varje vecka som går är en vecka där någon riskerar att förlora sitt hem, sin familj och sin framtid. Vi vill inget annat än att få fortsätta den väg vi redan går på. Att kunna gå till skolan utan oro, gå till jobbet med fokus och känna att det finns en framtid att arbeta mot.

Vad signalerar det till andra unga som försöker hitta sin plats här i Sverige? Att integration inte lönar sig. Att det arbete man lägger ner, alla år man satsar på skola och jobb, kan tas ifrån en bara för att man fyllt 18. Om integrationen inte räknas när den faktiskt har skett – vad är då meningen med allt detta? Hur blir Sverige bättre av att skicka bort oss som redan är en del av samhället?

Vi står vid en vägkorsning. Orden räcker inte. Klockan tickar. Om regeringen verkligen vill stoppa tonårsutvisningarna måste det ske också för dem som redan har ett utvisningsbeslut – inte bara för de som väntar på beslut. Vi kräver att Sverige agerar nu, innan vår framtid rycks ifrån oss.