Paulina Brandberg, tar du fajten mot bakåtsträvarna?

För mig innebär jämställdhet och feminism med nödvändighet att vi måste ha rätten över vår sexualitet och våra kroppar. Att själv bestämma när, hur och med vem (om alls) man vill bli gravid är en av de mest grundläggande rättigheterna jag kan tänka mig. Att behöva genomgå en oönskad graviditet är inget som hör hemma varken i Sverige, i Europa eller någon annanstans i världen 2023. Ändå fortsätter kvinnors rätt till sina egna kroppar att begränsas.

I Sverige tar många av oss aborträtten för given. Inte ens Sverigedemokraterna säger sig längre vilja rucka på den. Men historien visar att aborträtten faktiskt aldrig kan tas för given. Polen var under 60- och 70-talen ett land som svenska kvinnor åkte till för att få tillgång till abort när det var förbjudet i Sverige. Men 1990 inskränktes aborträtten i Polen. I USA legaliserades abort 1973. Idag är abort förbjudet eller kraftigt begränsat i 22 av landets 50 stater.

Därför är jag väldigt glad att Spanien, som EU:s ordförandeland just nu, håller en konferens på temat sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), på den internationella aborträttsdagen. Under konferensen kommer också en gemensam deklaration att tas fram, där ansvariga ministrar för EU:s medlemsländer förväntas ställa sig bakom grundläggande sexuella och reproduktiva rättigheter.

Men frågan är hur långt deklarationen kommer gå. Kommer den omfatta rätten till abortvård, rätten till preventivmedel, ungas rätt till sexualundervisning? Utan tydliga besked kring dessa rättigheter skulle texten eka tom. Frågan är också vilka medlemsländer som kommer ställa sig bakom deklarationen. Konservativa länder som Polen, Ungern, men nu också Italien, kommer med stor säkerhet sätta sig på tvären. Jag förväntar mig att den svenska regeringen kommer att arbeta hårt för att få till en bra deklaration.

Jag förväntar mig också att Sverige slåss för att all EU-lagstiftning som har med kvinnors rättigheter att göra blir så progressiv som möjligt. Just nu är läget nämligen att Rådet, alltså EU:s medlemsländer, blockerar alla möjligheter att ens nämna saker som sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, eller ”gender” i lagförslag som rör bekämpningen av våld mot kvinnor eller kampen mot människohandel.

Att i dessa sammanhang utelämna abortvård och andra reproduktiva rättigheter eller att vägra erkänna att könsroller och könsidentitet spelar roll i hur vi behandlas blir absurt.

Som EU-parlamentets huvudförhandlare för lagförslaget mot människohandel försöker jag naturligtvis att förhandla fram ett så skarpt lagförslag som möjligt och att det feministiska perspektivet ska genomsyra texten. Handeln med människor rör till största del handeln med kvinnor och flickor som utnyttjas i prostitutionsindustrin. Om vi på europeisk nivå inte kan nämna att kvinnor som utsätts för människohandel måste ha rätt till olika sorters skydd, inklusive abortvård, blir lagstiftningen ett svek mot precis dem som lagen är tänkt att skydda – de utnyttjade kvinnorna.

Och om vi ska komma åt grundorsakerna till bristen på jämställdhet och mäns våld mot kvinnor måste vi naturligtvis erkänna att samhällets syn på kön och könsidentitet spelar en stor roll för kvinnors livsvillkor.

Men självklart är de krafter som inte vill prata om sexuella och reproduktiva rättigheter inte heller intresserade av verklig jämställdhet. Därför är det extra viktigt att länder som säger sig sträva efter jämställdhet tar fajten med de regeringar i EU som tycker att kvinnor bara ska stanna hemma och föda barn och att hbtqi-personer ska tillbaka in i garderoben. Mötet i Zaragoza är ett ypperligt tillfälle för vår jämställdhetsminister Paulina Brandberg att ta den fajten.