Debatt: Öppet brev till Statsminister Löfvén: Deportationerna är en skam

Hej igen, Stefan Löfvén, Heléne Fritzon och ni andra nya socialdemokrater. Jag skriver till er igen, trots att jag aldrig får svar.

Jag tänker på den klassiska frågan ni vet: ”Mamma, vad gjorde du under andra världskriget?”  Och nu anar ni kanske vad jag tänker skriva? Just det! ”Mamma, vad gjorde du när Sverige utvisade de ensamkommande ungdomarna 2017?”  

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Nej, jag tänker inte sluta skriva till er, Stefan, Heléne och ni andra som bär ansvaret för den här vedervärdiga rättsskandalen och humanitära tragedin.

Och nej, det nya lagförslaget räcker inte alls, eftersom det rör sig om en cynisk halvmesyr. Och fram tills att den halvhjärtade skenlösningen möjligen träder i kraft under sommaren 2018 fortsätter tvångsdeportationerna som vanligt. Nej, jag tänker aldrig sluta protestera mot det här barbariet! 

Och jag tänker berätta för kommande generationer av ungdomar som frågar mig hur det kunde ske. "Jag fattar det inte heller", kommer jag att säga. 

Och sedan: "Men vi var åtminstone tiotusentals människor som gjorde så gott vi kunde. Vi jobbade dag och natt, månad efter månad. Vi jobbade som lärare, skolkuratorer, läkare, gode män och socialtjänstemän.

Vi ställde upp på vår fritid utan någon som helst ekonomisk ersättning, konstant förföljda av hatiska rasister som göddes av regeringens högerpopulistiska lockbeten. Med privata medel försåg vi de ensamkommande ungdomarna med allt från mat och husrum till varma kläder, busskort och mediciner.

Vi erbjöd tröst, sällskap och juridisk rådgivning under dygnet alla timmar... Det tog aldrig slut. Allt fler förtvivlade ungdomar fortsatte att höra av sig till oss, sina frivilliga beskyddare, tidiga morgnar och sena kvällar, vecka efter vecka, månad efter månad och till slut hanns det bara inte med.

Tusentals ensamma och traumatiserade ungdomar som fråntagits all värdighet, allt hopp och all framtidstro, hamnade på gatan framför våra ögon. Bokstavligt talat på gatan i den svenska vinterkylan. Utan pengar, mat, och varma kläder. Andra deporterades ensamma till ett land i krig, där många aldrig tidigare satt sin fot." 

Så kommer jag och många andra, att berätta om vad som hände under de vedervärdiga år som den svenska regeringen, med de nya Socialdemokraterna i spetsen, åstadkom en av de värsta  skamfläckarna i svensk historia.

Tillbaka till 2017. Vad gör vi nu, Stefan och Heléne? Vi hinner verkligen inte med längre. Jag vidarebefordrar därför en fråga till er. En av hundratals liknande frågor som jag får ta del av varje dag:

"Hej alla! En av "mina" ensamkommande ungdomar, S, har mått dåligt en längre tid, och nu värre efter den senaste deportationen. De senaste veckorna har han inte gått till skolan. Han har fyllt 18, förlorat god man, och hans tidigare juridiska biträde hör inte av sig.

Han har plats på skolan här på orten, men har tydligen inte orkat gå dit. Han sover mer och mer, hålögd, stirrar i tomma intet, vill inte berätta vad han gör på dagarna, han hänger runt centrum på dagar och kvällar...

Han har gått ned mycket i vikt. Han tycks ha gett upp på grund av oro för framtiden. Jag pratar, lyssnar, stöttar, ger goda råd. Men  S har hamnat ännu djupare i depression.... Vad ska jag göra?

Vart ska jag vända mig? Jag har heltidsjobb och två barn, plus fyra ensamkommande ungdomar till hemma. Om jag inte kan hjälpa S, var ska han ta vägen??"

Läs frågan och lös den! Den och alla andra liknande frågor som blivit resultatet av er omänskliga och rättsvidriga asylpolitik. Eller överlåt åt civiliserade människor att styra upp situationen enligt de idéer som ni själva presenterade i ert valmanifest 2014: 

”Sveriges röst för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter ska åter höras i världen”. 

”Den som är i behov av skydd ska få en fristad i vårt land”.

”Alla ska ha rätt till en individuell och rättssäker prövning av sina asylskäl.”