Debatt: Om ojämställdheten i funktionshinderspolitiken

Funktionshinderforskningen i framtiden har flera utmaningar. Hur maktrelationer samverkar, förstärks och förminskas i olika tillstånd kan belysas om forskningen intar intersektionella perspektiv. Sedan flera år tillbaka är det lätt att konstatera att funktionshinderforskningen i Sverige är av avsaknad av ordentliga genusanalyser. I rapporten från Myndigheten för delaktighet lyfts denna problematik samtidigt som utmaningarna visas. Rapporten har titeln ”En jämställdhetsanalys av levnadsvillkor och delaktighetsmöjligheter – för personer med funktionsnedsättning” (2016) och den handlar om en jämställdhetsanalys. I rapporten konstateras på flera områden att kvinnor med funktionsnedsättningar är särskilt utsatta när det handlar om politiskt inflytande och deltagande i samhällslivet. Bland annat konstateras att ”valdeltagandet var dock lägre bland kvinnor med en funktionsnedsättning jämfört med övriga kvinnor i befolkningen”.  Färre kvinnor med funktionsnedsättningar är också engagerade i politiska partier genom medlemskap eller aktivt politiskt arbete.

Det finns flera förklaringar till det utanförskap som beskrivits. Myndigheten för delaktighet beskriver flera troliga förklaringar. En sådan förklaring handlar om bristande tillgänglighet (fysisk tillgänglighet) i samhället. Att bli utestängd från offentliga miljöer gör att man helt enkelt inte är intresserad av att ta på sig några uppdrag. Kvinnor har enligt rapporten också mindre grad tillgång till olika sociala stödinsatser som till exempel personlig assistans och så vidare. Enligt min mening är detta ett lågvattenmärke för den förda funktionshinderpolitiken i Sverige under en lång rad av år. Att kvinnor med funktionsnedsättning skattar sämre hälsa än män visar också på ett ytterligare utanförskap när det handlar om bristande stödinsatser.

Det behövs mer genusforskning inom funktionshinderområdet. Detta konstaterar Myndigheten för delaktighet i den nya rapporten. Det behövs mer kunskap om såväl normer som föreställningar om funktionshinder och genus. Samtidigt konstaterar myndigheten att det finns statistiska begränsningar i samhället för forskningen att studera ojämlika och ojämställda levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättningar. Detta är ingen nyhet utan det har ansvariga politiker och myndigheter haft kännedom om under många år. Att intersektionella perspektiv föreslås ingå i myndigheters analyser och insatser är bra men den så kallade jämställdhetsintegreringen i staten går alldeles för långsamt. Med anledning av detta borde fler initiativ tas till såväl aktivitet som opinionsengagemang på samhällsnivå.