Debatt: Oljebolag verklig fiende till omställning

Hennes slutsats, att det är dags att sluta med förskönande omskrivningar av klimatfrågan, håller vi helt med om. Klimatfrågan är precis så överväldigande, så allvarlig och skrämmande som Isabella Lövin skriver. Ändå saknas något viktigt i hennes text.

Det räcker inte att tala klarspråk om hur illavarslande prognoserna är och om vilka katastrofer som väntar om vi inte minskar utsläppen. Vi behöver också tala klarspråk om hur det har kunnat gå så här långt, om varför vi har hamnat i den här röran och särskilt vad vi politiskt kan göra för att komma ur denna knipa.

Det är inte på grund av okunskap eller bekvämlighet som det ser ut som det gör. Ytterst är det företag med starka ekonomiska intressen som har investerat miljarder och åter miljarder i fossilindustrin och som gör allt för att hålla kvar oss i fossilberoende. Det här är viktigt att benämna och sätta fingret på, för annars blir klimathotet svårbegripligt. Om det inte fanns något motstånd mot en grön omställning vore det ju bara att ställa om, vi kunde rent av ha gjort det för länge sedan!

Faktum är att det har funnits rapporter om att förbränning av fossilenergi ger allvarliga klimatförändringar ända sedan 1950-talet.

De viktigaste vetenskapliga genombrotten gjordes på 1970-talet, första stora internationella toppmötena om klimatfrågan hölls på 1980-talet och FN:s klimatpanel släppte sin första stora rapport för snart trettio år sedan. Kunskapen har alltså funnits länge. Trots det har alla seriösa försök att komma överens om att minska utsläppen stoppats, och den drivande kraften har alltid varit USA, uppbackat av några ytterligare länder – men framför allt av oljeindustrin.

De stora bolagen, särskilt inom oljeindustrin, har jobbat intensivt i decennier för att motverka åtgärder som kan drabba deras vinster. De har sått tvivel, betalat politiker och forskare och bidragit till att USA till slut har fått en uttalat klimatförnekande president.

I botten av klimatfrågan finns alltså en mycket djup och allvarlig motsättning. Och den går inte mellan bilister och cyklister, mellan charterresenärer och tågentusiaster eller mellan köttätare och vegetarianer. Den verkliga motsättningen går mellan de företag som vägrar ställa om och de politiker som går i deras ledband – och alla vi andra.

I själva verket är miljörörelsens största misstag nog inte att vi har förskönat läget utan att vi inte i tillräcklig grad har tagit oss an våra verkliga motståndare.

Därför har miljöpolitiken i allt för hög grad inriktats på att locka fram förändringar i konsumenternas beteenden i stället för att ge sig på de stora utsläppsbovarna. Det har ofta blivit ett duttande med märkningar och punktskatter som samtidigt lämnat de stora strukturerna opåverkade. Men glädjande nog finns en växande insikt om att vårt inflytande som konsumenter är viktigt men begränsat, medan vårt inflytande som medborgare är desto större.

Vi i Vänsterpartiet har successivt förändrat vår miljöpolitik i riktning mot att förändra systemen snarare än vädja till människors goda vilja. Människor har redan en god vilja, men det vi ser nu är att det inte kommer att räcka för att tackla klimathotet.

Visst behövs styrande skatter på till exempel bensin och flygresor, men framförallt krävs regleringar och stora investeringar för att få fram alternativen – som bland annat är förnybar energi, fungerande järnväg, kollektivtrafik och gång- och cykelbanor. Därför driver Vänsterpartiet bland annat inrättandet av en grön investeringsbank och anser det vara självklart att våra pensionsfonder ska investera i sådant som skapar en trygg framtid, inte i sådant som ruinerar den.

I Stockholm stad har vi drivit på för att lägga ner kolkraftverket i Värtan, och fick till slut igenom att det ska stänga senast 2022. Vi kan inte som konsumenter välja hur den värme framställs som levereras i fjärrvärmenätet, men vi kan genom politiska beslut se till att kolet fasas ut.

Nästa stora utmaning är utsläppen från trafiken. Att bara höja bensinskatten hjälper oss inte ur bilberoendet och skapar dessutom frustration. Vi måste framför allt satsa på att investera oss fram till alternativ och reglera bort de fossila bränslena. Därför är ett av

Vänsterpartiets viktigaste klimatkrav, utöver infrastrukturinvesteringar, att nya fossilbilar inte ska få säljas i framtiden.

Isabella Lövins engagemang i klimatfrågan och hennes löfte att från och med nu tala klarspråk om klimathotet är viktigt. Men för att verkligen kunna ställa om Sverige behöver vi erkänna en annan obekväm sanning: omställningen kommer att utmana företag med enorma ekonomiska intressen inom fossilindustrin. Ska vi kunna ta oss an det problemet krävs starka rörelser och politiker som i samarbete och med demokratins alla medel utmanar dem. Gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.