Debatt: Ojämlikhetens geografi ställer krav på tydligare information

Kriser tenderar att drabba socioekonomiskt svaga grupper hårdare. Det geografiska mönster som med cynisk precision har utkristalliserats i coronakrisens spår talar sitt tydliga språk: viruset spreds mellan länder via den höga mobilitet som präglar vårt samhälle i dag, såsom ekonomiska kontakter och skid­turister. När det väl nått allmän samhällsspridning var det emellertid de socio­ekonomiskt svagare grupperna, som oftast har lägre mobilitet, som drabbades hårdast.

Spridningen av coronaviruset blev en del av ojämlikhetens geografi. Därmed har den även blivit en del av Stockholms bostadssegregation. Den svensksomaliska gruppen bosatt på Järvafältet har pekats ut som särskilt drabbad, liksom grupper från Irak, Syrien och Eritrea. Liknande mönster har också påträffats utomlands, bland exempelvis afroamerikaner i USA.

En trolig förklaring till att coronaviruset upprepar ojämlikhetens geografi kan vi hitta i socioekonomiska faktorer, vilket leder till bland annat trångboddhet och högre ohälsotal. På den segregerade svenska arbetsmarknaden hittar vi ofta den utrikesfödda befolkningen i frontlinjen i kampen mot covid-19, inom vård och omsorg.

Men i den här artikeln vill vi lyfta fram hur kommunikationsproblem kan ha bidragit till att sprida viruset inom minoritetsgrupper. Visserligen har det i ett relativt sent skede distribuerats information på minoritetsspråk. Men kommunikation går betydligt djupare än så. Det handlar om på vilket sätt regering och myndigheter har valt att förmedla sina budskap. När länder runtom i Europa infört kraftiga restriktioner för sina befolkningar så är det inte bara en väg mot att direkt begränsa smittspridningen, utan också ett sätt att signalera fara till sina befolkningar.

I Sverige har vi valt en annan kommunikationslinje, som snarare tycks gå via att man som mottagare ska behärska ”kulturella koder”. Som utrikesminister Ann Linde uttryckte det har vi i Sverige en ”väldigt stor tillit, till varandra och till politiker och myndigheter”, varför vi antas göra som myndigheterna säger.

Men frågan är om en sådan, mer subtil kommunikation når ut till befolkningens bredare lager och tillräckligt starkt signalerar virusets farlighet? Även för majoritetsbefolkningen ter det sig tämligen oklart att en myndighets ”rekommendationer”  inte är att betrakta som ”tips” utan är ”regler att följa”, för att ­citera statsminister Stefan Löfven. Det är exempelvis åtskilliga ur den svenska medelklassen som nu sitter trångt på uteserveringarna.

Om kommunikationen har varit otydlig för den svenska majoritetsgruppen, trots tal om ”svensk tillit”, så kan man fråga sig om den når fram till de grupper som står längst bort från de ”svenska kulturella koderna”?

Folkhälsomyndigheten har ett styrdokument, som handlar om vikten av kommunikation för att effektivt hantera och lindra de negativa effekterna vid en pandemi. Där står att huvudbudskapen måste ”anpassas utifrån målgruppernas förutsättningar” och ska vara inkluderande, tillgängliga och jämlika. Frågan är om myndigheten, ihop med våra beslutsfattare, funderat på vilket signalvärde den svenska strategin har haft och till vem den har varit riktad?

Den ojämlika geografi som upprepats i coronavirusets spår antyder att kommunikationen inte har nått Folkhälsomyndighetens mål om jämlik kommunikation. Därför kan rekommendationer som delas ut om ett dödligt virus inte utgå från majoritetssamhällets generellt sätt höga tilltro till myndigheter. Informationen behöver vara extremt tydlig och ha hela befolkningen i åtanke.