Ny kärnkraft är kejsarens nya kläder

Senaste året har en kärnkraftsdebatt dykt upp trots att både Vattenfall, Eon och Uniper säger att det inte går att motivera ny kärnkraft, av ekonomiska skäl. Finns inte på kartan säger Vattenfalls vd på grund av kostnaderna. Ett alternativ som framförs från högerpartierna ( M, KD, L och SD) är att de vill satsa på den så kallade Generation 4-teknologin, tidigare kallade bridreaktorer. Dessas elproduktion baseras på grundämnet plutonium. Det duger bra till atombomber. Sex kilo plutonium räckte till atombomben i Nagasaki 1945. Det blir ett tacksamt byte för terrorister vid en plutoniumbaserad elproduktion. Alla bedömare är överens om att risken för kärnvapenspridning och kärnvapenkrig ökar väsentligt om plutonium sprids i världen.

Allt tyder på att bridreaktortekniken blir klart dyrare än nu dominerande lättvattenreaktorer, vars elproduktion idag är flera gånger dyrare än sol- och vindel. Dessutom har världen lagt ner inemot 1 000 miljarder under 70 år utan att lyckas åstadkomma en enda kommersiell bridreaktor. (Generation 4 är bara en förskönande omskrivning på gammal teknik). Den första bridreaktorn byggdes i början på 1950-talet.

Det krävs också en upparbetningsanläggning för sannolikt minst 100 miljarder för att få fram plutoniet ur avfallet. Slutnotan för att köra igång en ny bridreaktor kommer knappast att understiga 200 miljarder. Trots den katastrofala ekonomin och de stora riskerna vill högern nu i terrorismens tidevarv satsa på denna teknik. Moderaterna vill öka satsningen på Euratom med 20 miljarder för att bland annat utveckla bridreaktorer. I Sverige vill Moderaterna avsätta 100 miljoner till bridreaktorforskning.

Frankrike, däremot, det land i Europa som satsat mest på bridtekniken, aviserade nu i september att satsningen på bridreaktortekniken ska överges. Ett skäl är att sådan kärnkraft inte blir aktuell före 2050 på grund av tekniska problem, trots de stora satsningarna på forskning och utveckling av bridtekniken. Ett fiasko var satsningen på bridreaktorn Superphenix i södra Frankrike, som kostat 85 miljarder. Den togs i drift 1986 och stängdes 1987 av tekniska skäl. Vilken finansiär vill ligga ute med 100 miljarder tills någon produktion eventuellt kommer igång 2050? Tidigare har USA, Japan, Tyskland och England av goda skäl övergivit planerna på bridreaktorer. Man kan undra vad lilla Sverige ska kunna åstadkomma som inte dessa stora länder klarar av?

Det spekuleras mycket om fördelarna med bridreaktorer men de är hittills obevisade. Visst, mängden högaktivt avfall reduceras, men en del nyproduceras även med bridreaktorn så den löser inte avfallsproblemet. Uranbehovet minskar vilket är en liten fördel eftersom uran är en ändlig bristvara. Uranet är dock en mycket liten del av kostnaderna i sammanhanget.

På KTH vill man utveckla en blykyld reaktor istället för en med natriumkylning. Flytande bly är dock synnerligen korrosivt och ingen vet idag hur ett material ska vara som kan motstå sådan korrosion i längden. Det specialstål som användes i natriumkylda bridreaktorer korroderar på några få dagar i en blykyld reaktor.

Bridreaktorn är således att likna vid kejsarens nya kläder, den finns inte i kommersiell drift och den skulle inte bara bli oerhört dyr utan också oerhört farlig.