Kollektivtrafik är en självklar del av den generella välfärden och självklart ska den generella välfärden vara gemensamt finansierad. Genom taxe- och kontrollsystemet rinner varje år hundratals miljoner – kanske till och med en miljard – bort från att göra nytta i trafikproduktionen. Samtidigt rinner lika mycket bort i vinster till riskkapitalisterna bakom de stora privata trafikföretagen. En kombination av nolltaxa och offentlig drift skulle ge utrymme för ett 30-procentigt ökat trafikutbud. Det motsvarar den ökning som SL beräknar kunna bli följden av att resorna blir fria från biljetter.

Andreas Gustavsson krävde i sin ledare en nolltaxa finansierad genom höjd inkomstskatt (landstingsskatt). Det är en enkel modell som gynnar flertalet. Problemet är att det blir en kamp om resurserna med en underfinansierad och krisande sjukvård. I en arbetsgrupp inom Vänsterpartiet Storstockholm tog vi fram ett antal alternativ för några år sedan. De viktigaste presenteras kortfattat här.

Förmånsskatt för alla innebär att skattskyldiga beskattas för den förmån som en gratis kollektivtrafik innebär. Det är de villkor som gäller för förtroendevalda i landstinget som kan prenumerera på SL-kort och endast betalar förmånsskatt. Kostnaden för den enskilde blir 0 – 450 kronor.

Regional arbetsgivaravgift är en etablerad modell i Frankrike för att finansiera kollektivtrafik i en kommun eller region. Filosofin bakom denna modell är att arbetsgivare har stor nytta av att kommunen eller regionen hjälper dem med att transportera arbetskraften till och från arbetsplatsen och att det därför är rimligt att arbetsgivarna betalar för den tjänsten. Ju större kommun eller region desto större procentuell arbetsgivaravgift får tas ut.

För att täcka hela nolltaxan krävs cirka 1,5 procent på den samlade lönesumman i länet. Det är en obetydlig höjning av arbetsgivaravgiften som normalt är 31,42 procent men har varit uppe i 39 procent. Hur den slår mot den enskilde är dock svårt att beräkna. Denna finansieringsmodell kan inte beslutas regionalt utan kräver med stor sannolikhet en lagändring.

Regional moms på all konsumtion i länet, är en modell som tillämpas i exempelvis New York där en del av kostnaderna för kollektivtrafiken finansieras genom VAT. En sådan modell slår lite annorlunda än beskattningarna ovan. Visserligen konsumerar höginkomsttagare mer än låginkomsttagare men genom moms får även de riktigt fattiga vara med och betala för kollektivtrafiken. Dessutom ”drabbas” konsumenter från andra län och länder, vilket kan uppfattas som logiskt eftersom de också ska omfattas av nolltaxan. Det har varit svårt att få fram siffran för momsinkomster regionalt men vi uppskattar att det rör sig om två procent för att täcka hela nolltaxan. Den regionala momsen kräver beslut i riksdagen.

Sammanfattningsvis hävdar vi att det viktigaste är att inrikta den konkreta politiken mot ett snart genomförande av nolltaxan. Den är ett viktigt inslag i en nödvändig klimatpolitik för minskade utsläpp. Tillsammans med egenregidrift frigör den så stora resurser att den ökade efterfrågan kan tillgodoses. Viktigt är dock att gå hand i hand med ett genomförande av den regionala cykelplanen och kommunala kompletteringar. Exempel från Danmark, Holland, Frankrike och Tyskland visar att det är cykeln som i första hand kan ersätta de många korta bilresorna.