Debatt: När ska SVT skildra polisens förtryck?

För ett par månader sedan nekades två uniformerade poliser inträde på vår mötesplats på Nydala i Malmö. Mötesplatsen riktar sig till barn och unga, området är klassat som särskilt utsatt och vi som organisation arbetar med trygghet- och hållbarhetsfrågor. Polisernas besök var oannonserat, och då vi har som policy att inte släppa in utomstående (oavsett om det är myndighetspersoner eller obehöriga vuxna), utan att först informera medlemmarna, fick de vända i dörren. Poliserna blev upprörda och en diskussion uppstod. De såg inte det olämpliga i att poliser i full mundering fritt stövlar ner i myllret av barn.

Några dagar senare stoppades en kollega i en trafikkontroll. Poliserna var hövliga, frågade vart han var på väg, och då han uppgav arbetsplatsen förändrades genast deras attityd. Den ena polisen sa: ”Det var ni som inte lät oss komma ner i era lokaler.” Varefter de bryskt sa åt kollegan att kliva ur bilen och lägga händerna på motorhuven. De kroppsvisiterade honom och genomsökte hans bil. Och då de inte hittade något gav de honom böter för att han inte hade med sig en varningstriangel.

För en dryg vecka sedan, när jag läste att SVT:s nya serie om polisen i Malmö – ”Tunna blå linjen” – skulle ha premiär, kom jag att tänka på dessa händelser. Jag funderade över om serien även skulle skildra denna sida av polisens arbete, men jag hade mina tvivel.

En vän till mig, som sett det första avsnittet, var lyrisk. Han skrev en uppmaning till mig om att åtminstone se de första minuterna, att jag nog skulle fastna. Jag svarade att jag inte trodde att mina nerver klarade av det, men lovade att ge det en chans.

I den inledande scenen trängs stökiga tonårsgrabbar med två poliser och en jourlivsägare i dennes butik. När grabbarna ombeds lämna och sedan dras ut ur butiken av uppenbart stressade poliser blir de snabbt, för att uttrycka det milt, jävligt uppkäftiga. ”Släpp, din horunge”. ”… jag ska knulla dig”. ”Din mammas fitta.” ”Fucking horunge”.

Jag stängde av. Skrev till min vän: Onekligen drabbande. Men också det jag förväntar mig. Vidrigt uppkäftiga och gränslösa blatteungar. Och trängd polis.

Det var ju inte försent ännu, tänkte jag. Kanske att serien i de kommande avsnitten går till botten med kårens inneboende problem med maktmissbruk, rasism, övervåld och allmänt översitteri. Eller för den delen – korrelationen fattigdom och brott.

I ett indignerat Facebook-inlägg skrev jag att anledningen till att vi inte välkomnade poliserna ner i våra lokaler bland annat grundar sig i den otrygghet de sprider bland unga. I somras stoppade polisen barn på Nydala, kroppsvisiterade och frågade ut dem. Och bortsett från övergreppen som sådana, underrättades inte föräldrarna. Vid ett flertal tillfällen i samband med Rimfrost misshandlades unga personer som stod vår organisation nära, för att pressas på information. Otal unga människor i områdena vittnar om hur de kränks och trakasseras av polisen. Polisen har hos många unga från områdena förverkat sitt förtroende, och respekt är något man förtjänar.

Och jag skrev:

REVA uppstod inte ur ett vakuum.

Romregistret uppstod inte ur ett vakuum.

”Apejävel”, ”blattajävel”, ”N—er N—ersson” (kommentarer fällda av Malmöpolisen som läckte till allmänheten) var åsikter som uttrycktes i trygga rum – glöm inte det.

Alla vittnesmål om rasprofilering tyder på kårens problem med strukturell rasism. Enligt en ny rapport har 67% av männen i Järva stoppats och kontrollerats av polisen det senaste året. 67 PROCENT!!!

För att inte nämna poliskårens brist på självinsikt och ödmjukhet, och den nästan totala oförmågan till självkritik. Hur ska vi bli bättre om vi inte pratar om det i samhället som inte fungerar!

Det vore banbrytande, ja sensationellt, om public service producerade en serie i vilken en statlig organisation, så i grunden präglad av maktfullkomlighet och förtryck, skildrades öppet och verklighetstroget.

Jag hade varit den första att titta.