Debatt: När krisen kommer är det närområdet som avgör

I boken ”Vem är du när kriget kommer?” lyfter forskaren David Bergman fram en avgörande, men ofta förbisedd, insikt: när samhället utsätts för allvarliga påfrestningar är det inte i första hand nationella system som avgör hur väl vi klarar oss, utan närområdet. Det är grannar, lokala nätverk och människor i geografisk närhet som i praktiken bär samhället genom kriser – åtminstone i det akuta skedet.

Detta perspektiv har långtgående politiska konsekvenser och borde få betydligt större genomslag i diskussionen om civil beredskap och totalförsvar.

Idag domineras beredskapsdebatten av frågor om planer, myndighetsansvar och materiella resurser. Allt detta är nödvändigt. Men ett ensidigt fokus på system och teknik riskerar att dölja en mer grundläggande fråga: Vilka samhällen har människor som känner varandra, litar på varandra och har förutsättningar att agera tillsammans när vardagens ordning bryts?

Svaret på den frågan är inte värdeneutralt. Det är i hög grad ett resultat av politiska prioriteringar.

Här aktualiseras också frågan om hur skolan organiseras och ägs.

Internationella erfarenheter från krig och djupa samhällskriser visar ett återkommande mönster. Det människor ofta är mest angelägna om att hålla i gång när tillvaron skakar är skolan och kulturen. Barn och unga fortsätter att gå till skolan. Bibliotek, studieförbund, folkhögskolor, musik och andra kulturella sammanhang hålls vid liv. Inte som lyx, utan för att skapa struktur, trygghet och en känsla av sammanhang i en situation där mycket annat faller sönder.

Skola och kultur är därför inte sidofrågor i civilberedskapen. De är bärande institutioner för social stabilitet och gemensam motståndskraft.

Mot den bakgrunden är det ett politiskt ställningstagande när dessa verksamheter behandlas som något som kan prioriteras ned i vardagen och stärkas först när krisen redan är ett faktum. Robusta skolor, ett levande kulturliv och fungerande lokala mötesplatser kan inte improviseras fram i ett skymningsläge. De är resultatet av långsiktiga investeringar i tillit, relationer och gemensamma institutioner.

Här aktualiseras också frågan om hur skolan organiseras och ägs. I dag drivs en växande del av den svenska skolan i privat regi, ofta av stora koncerner med ägare långt från de lokalsamhällen där skolorna verkar. I flera fall handlar det dessutom om utländskt ägande. Detta är inte en teknisk detalj, utan ett politiskt val med konsekvenser för både demokrati och beredskap.

Skolan är inte vilken verksamhet som helst. Den är en central samhällsfunktion och en del av den civila beredskapen. När ägande, styrning och ansvar flyttas bort från lokalsamhället försvagas både insyn och långsiktighet. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har varnat för riskerna med utländska intressen och påverkan i samhällsviktiga funktioner. Det bör tas på största allvar i ett försämrat omvärldsläge.

Att stärka Sveriges civila beredskap handlar därför inte bara om fler planer, mer utrustning eller nya strategier. Det handlar om vilket samhälle vi bygger i vardagen. Om vi väljer att investera i gemenskap, tillit och offentliga institutioner – eller om vi accepterar en utveckling där dessa försvagas.

När krisen kommer är det inte abstrakta strukturer som står närmast.

Det är närområdet.

Och hur starkt det närområdet är, är ytterst en fråga om politiska prioriteringar.