Debatt: Låt inte apparna bestämma över våra kroppar!

Det ser ut som om vi alla har blivit beroende. Av teknologin. Sakta men säkert har den kommit att genomsyra allt fler delar av våra liv. Vi orienterar oss genom våra skärmar, ber våra telefoner väcka oss, räkna våra steg, mäta vår puls, ge oss väderprognoser – och allt oftare: tala om för oss hur friska vi ä

För hur vet du egentligen att du är hälsosam? En app kan numera ge dig svaret. Med några siffror och kryssrutor – vikt, midjemått, puls, alkoholvanor – placeras du snabbt i en färdig kategori: låg risk, måttlig risk, mycket hög. Det låter rationellt. Objektivt. För det är ju evidensbaserat. Det bygger på WHO:s riktlinjer. Eller?

Det här handlar inte om teknikfientlighet. Jag är inte emot digitalisering – tvärtom. Digitala verktyg kan vara en enorm tillgång, särskilt inom en vård där resurserna är pressade. Men vi behöver tala om vad som händer när dessa verktyg börjar kategorisera människor på sätt som förenklar våra kroppar, våra liv och våra val.

Jag forskade i flera år på hur människor med psykisk ohälsa kategoriseras i välfärdssystemet. Kort sagt: Hur vi – oavsett hur komplexa vi är – pressas in i institutionella mallar för att systemen ska kunna hantera oss. Jag är inte emot kategorisering i sig. Den hjälper oss att förstå världen. Men i digitala och byråkratiska system blir kategorier inte bara ett verktyg för förståelse – de blir styrande. De avgör vilken hjälp du får, vilket råd du erbjuds, hur du värderas och hur resurser fördelas.

Idag ser vi den logiken återkomma i ny skepnad: som hälsoappar, coachande gränssnitt och poängsystem. De avgör vad som räknas som ett normalt liv, en god kropp, en önskvärd förändring – och reducerar oss till siffror och staplar, utan utrymme för kontext eller nyanser.

För en tid sedan lät jag mig själv bedömas av en sådan app. Med både ett midjemått och ett BMI precis på gränsen klassades mitt midjemått som "mycket högt" och min kropp som ”överviktig”. Trots att jag gjorde allt "rätt" lyste kategorierna fortfarande orange och rött. Appen förstod inte mina framsteg. Jag hade ändrat livsstil – men det syntes inte. För den sortens förändring registreras inte i verktyget. Där finns bara de fasta kategorierna.

Lite skrattade jag. Sedan blev jag arg. Det här är förenklat och missvisande.

För kvinnor över 45 – eller ibland ännu tidigare – påverkas bukform och fettfördelning av hormonella förändringar i samband med klimakteriet. Dessa förändringar har inte nödvändigtvis samma koppling till ohälsa som hos yngre. Att då placeras i riskkategorier med varningar som "mycket högt" – utan någon som helst kontext – är inte bara dålig medicinsk kommunikation. Det kan vara skadligt. Det kan väcka frustration, skuld och oro. Och vad värre är: Det riskerar att cementera en bild av kroppen som fel – trots att den kanske är fullt frisk.

För den som inte har verktyg eller kunskap att tolka eller ifrågasätta appens bedömningar, blir situationen ännu svårare. Vad händer när du inte vet att BMI är ett omstritt mått? När du inte känner till hur klimakteriet påverkar kroppen? Eller – om du är en ung kvinna som redan lever med en skör självbild i en kultur där kroppen ständigt granskas och värderas – när varje mätvärde i appen upplevs som en dom? Risken för ätstörningar ökar. Och det är en epidemi som inom stora delar av vården fortfarande inte tas på allvar.

Och det slutar inte där. Precis som riskbedömningen är standardiserad, är också råden som kommer med den. Du får ett kostprogram – exempelvis DASH – presenterat som ”beprövad metod”. Men om du vet att en annan metod fungerar bättre för dig, till exempel ketogen kost, möts du ofta av en vägg. Du får stöd – men bara så länge du följer mallen. Annars är du ensam.

Jag – som alla andra – använder kategorier för att orientera mig i vardagen. Jag är också för teknik. Men vi måste tala om vad som händer när digitala verktyg, som är tänkta att stödja människors hälsa, istället börjar skapa skuld, förenkla komplexa tillstånd och tyst nedvärdera vissa kroppar och livsval.

När vi låter tekniken sortera oss i fack måste vi våga ställa nya, kritiska frågor: Vad räknas som normalt – och för vem? Och vilka erfarenheter försvinner i kategoriseringarna?

Men det handlar inte bara om hur vi klassificeras – utan också om vad som händer efteråt. När en viss kategori väl tilldelats, verkar hjälpen ofta vara villkorad. Varför begränsas stödet till förutbestämda mallar – vad hände med valfriheten och den personcentrerade vården?

Det är dags att vi tar makten tillbaka – över våra kroppar, våra berättelser och våra val. Vi är mer än statistik. Vi är mer än en ruta i en app.