Debatt: Medmänskligheten måste gälla alla människor – och alla barn

Den 27 januari 2020 är det 75 års minnesdag av Förintelsen (det stora mörkret). Då hade de sovjetiska trupperna befriat utrotningslägret Auschwitz och Anne Frank fanns bland de offren. Världen skulle med avsky minnas vidrigheterna som avspelade sig här.

Jag minns att jag som 7–8-åring lekte framför huset som långt senare skulle bli världsberömt som Anne Frank-museet. Då hade inte hennes pappa än återvänt och hittat hennes dagbok bland de rester som fanns kvar efter deras familjers fasansfulla väntan.

Om jag då som litet barn skulle ha blivit upplyst om husets förflutna skulle jag ha reagerat på följande sätt:

Här har två judiska familjer suttit gömda på vinden.

Visst, det var många som gömde sig. Min faster hade två judar gömda i sin garderob.

De har blivit bortförda av tyska soldater.

Visst, i centrala stan har gata efter gata tömts på sina judiska invånare. Bostäderna står nu tomma och väntar på att rivas.

De har anonymt mördats i fascisternas förintelseläger.

Visst, min kompis har som dibarn gömts av en kristen familj. Ingen vet hennes riktiga namn eller exakt när hon är född eller vilka som var hennes riktiga föräldrar, de har mördats.

Minnena har inte gjort ont, de mildrades av övertygelsen att mänskligheten hade lärt sig. Att detta aldrig mer skulle förekomma, åtminstone inte i det landet dit jag flyttade och där mina fem barn växte upp. Nu har minnena kommit tillbaka med full kraft.

Återigen finns hatet som en förödande kraft i dagens samhälle. Återigen kommer polisen och fängslar människor i sina gömställen. Återigen tvångsdeporteras människor till en illavarslande framtid. Återigen väljer unga människor ta sina liv inför hotet att deporteras. Återigen tvingas svenska barn, ungdomar och vuxna uppleva och fortsätta leva med liknande minnen – minnen som jag trodde hade lärt mänskligheten att för alltid sätta humanitet och alla människors lika värde i första rummet.

Nu är det dags för våra ansvariga politiker att för all framtid sätta stopp för en utveckling som hotar slita isär vårt samhälle, sätta stopp för det hat som nu har blivit vardagsmat för vårt folk, med kraft återinföra en medmänsklighet som gäller alla människor och alla barn, ge vårt folk en tilltro till alla människors förmåga att utgöra en resurs för att säkerställa vår gemensamma framtid.

En bra början kan vara att ge permanent uppehållstillstånd till alla flyktingar som har varit mer än tre år i vårt land, som har bott som våra grannar, varit våra arbetskamrater eller skolkamrater och vars barn har gått i skolan tillsammans med våra barn, barnbarn och barnbarns barn.