Debatt. .

2015-05-28 10:49
Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård. Bild: Leo Sellén/TT, Daniel Nilsson/TT
Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård.

Litterära verk kan aldrig vara autonoma

Karl Ove Knausgård tycks inte ha insett att publicerade texter måste få bli en del av det offentliga samtalet. Att de, så fort de utgivits, oundvikligen ger upphov till en diskurs av utsagor och utlåtanden, ibland upprörda sådana, skriver Cecilia Magnusson Adell.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är uppenbart att Ebba Witt Brattström trampar på en öm tå när hon diskuterar varför författare som Stig Larsson och Karl Ove Knausgård gestaltar förhållanden mellan 13-åriga flickor och vuxna män i sina romaner. Annars skulle väl inte Knausgård reagerat med att kalla hela svenska folket för cykloper.

Ändå är hennes litteraturvetenskapliga tolkningsteori varken särskilt ny eller kontroversiell inom fältet. När Witt-Brattström skriver att hustrun Linda är den tysta parten som möjliggör det homosociala förhållandet mellan två kulturmän i Knausgårds roman Min kamp gör hon inget annat än en klanderfri litteraturteoretisk analys. Hon använder sig av en teori i första hand utformad av den franska teoretikern René Girard, som specialiserat sig på att tolka litterära triangeldraman. Girard menade att när två män känner ett begär för samma kvinna så är det inte enbart kvinnans egenskaper de attraheras av utan också det faktum att de är just konkurrenter; föremålet för kärleken blir mer åtråvärt eftersom fler begär henne. Och ofta visar det sig att relationen till rivalen till slut blir viktigare än relationen till den åtrådda kvinnan. Det uppstår en slags beundran och respekt.

Teorin utvecklades sedan av queerpionjären Eve Kosofsky Sedgwick som menade att begärstrianglar kan ha många fler konstellationer. Hon myntade även begreppet ”homosocialt begär”, vilket betyder en hängiven och öm relation mellan män (Witt-Brattström DN 11/5). Om ”Min kamp” skriver Witt-Brattström att det finns ett triangulärt förhållande mellan huvudpersonen Karl-Ove, hustrun Linda och den bäste vännen Geir. Här fungerar Linda som ett ”heterosexuellt alibi” för Karl-Oves och Geirs varma, förtroliga och intellektuella relation. Just här satt kanske den ömma tån hos Knausgård själv: skammen att bli ”anklagad” för latent homosexualitet och dessutom pedofili. Men, om en ska använda hans egna ord: ”[Han] finns inte, bara i romanen, så vari ligger utnyttjandet? Och vari ligger faran?”

När innehållet i en text av en kritiker riskerar att skada Knausgård och hans familj, då drabbar det skrivna ordet honom, ”då är det verkligt”, som kulturskribenten Elin Cullhed skriver i DN 22/5. Men när hans egen litterära gestaltning av ett övergrepp på en ung flicka kritiseras, då försvarar han sig med att säga att flickan är fiktiv, alltså är utnyttjandet inte verkligt och därmed ofarligt. Det är att säga att skönlitteratur inte påverkar den som läser. Det är att negligera det vi kallar identifikation, hur vi tenderar att identifiera oss med de bilder, motiv, porträtt, gestaltningar som vi omges av i vår kultur; hur kulturella och samhälleliga föreställningar om kvinnan som i första hand kropp och sexualobjekt fortfarande inordnas i enskilda kvinnors medvetanden och är orsaker till att deras självbild blir negativ. Det finns en teori som söker synliggöra just det förtryck som sprids i Porträttnegativa förebilder av kvinnor. Den kallas ”psykisk internalisering”, myntades på 1970-talet i samband med den andra vågens feminism och var inspirerad av bland annat psykoanalysen.

Knausgård tycks anse, inte bara att hans litteratur borde befrias från socialt och kulturellt ansvar, utan också att ett litterärt verk (läs hans verk) är autonomt, det vill säga oberoende och oantastligt. Han tycks inte ha insett att publicerade texter måste få bli en del av det offentliga samtalet, att de, så fort de utgivits oundvikligen ger upphov till en diskurs av utsagor och utlåtanden, ibland upprörda sådana. Om du då inte kan acceptera att litteraturkritiker kommenterar det du skrivit, då har du inte förlikat dig med författarrollen.

Cecilia Magnusson Adell 
Litteraturvetare