Debatt: Älvgården – en svensk skamfläck i missbruksvården

Jag skriver den här texten inifrån. Jag är en av dem som blivit frihetsberövad enligt Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Jag har sett verkligheten på nära håll: våld, passivitet, rädsla, meningslöshet, och en total frånvaro av verklig behandling. Det sägs att vi ska få hjälp här, men det vi får är förvaring. Det är inte vård, utan snarare förnedring.Det jag ofta hör i allrummet från andra klienter handlar inte om att bli nyktra – utan om exakt vilka substanser som inte syns på drogtester, hur vi kan manipulerara systemet och planer på nästa återfall. Istället för att bryta beroendet blir Älvgården en utbildningsplats i att fortsätta det. ”Det finns bara tid för dig här”, är vad personalen säger. En tid som i praktiken bara är en nedräkning mot nästa återfall. Samtidigt tjänar verksamheten pengar – upp till 11 000 kronor per dygn – på varje person som hålls kvar. Ju längre vi stannar, desto mer lönsamt är det för Älvgårdens ägare. Det finns ett ekonomiskt intresse i att hindra oss från att gå vidare till riktig behandling. När socialtjänsten vill flytta en person till eftervård eller öppnare vård, är det ofta Älvgården som ska godkänna det – samma aktör som tjänar pengar på att säga nej. Men problemen stannar inte där.  Det ekonomiska våldet mot oss är minst lika brutalt som det psykiska. Många av oss rycks bort från våra hem med kort varsel. När vi kommer ut – sex månader senare – är lägenheten borta. Vi får ingen hjälp att behålla bostaden, ingen ersättning, ingen ekonomisk plan. Någon form av återgång till livet är inte planerad. Resultatet: hemlöshet, hopplöshet – ett återfall är då nästan garanterat. Personalen? Några gör sitt bästa, men de är ofta unga, underbemannade och saknar relevant kompetens. Vissa vågar inte ingripa vid våldssituationer. Andra låser in sig tills det blåst över. Den som försöker säga ifrån, vare sig klient eller personal, riskerar repressalier eller isolering på nytt. Maten? Halvfabrikat, socker och undermålig kost. Vi lämnar platsen bleka, svullna, stillasittande och ofta i sämre skick än när vi kom. Det är knappast läkande.  Hur kunde vi hamna här? Sverige förlitar sig fortfarande på tvång, isolering och förvaring i ett system som i praktiken härstammar från 1960-talets alkoholistvård. Det är ovärdigt, ineffektivt och dyrt – både mänskligt och ekonomiskt. Våra grannländer har lämnat detta bakom sig. Sverige fortsätter hålla fast. Jag vädjar nu till socialtjänster, kommuner och politiker: Sluta betala för detta vansinne. Sluta skicka människor till en plats där missbruk förstärks, där behandlingen saknas och där hoppet kvävs. Vi som placeras här är inte mindre värda. Vi är människor som förtjänar hjälp – inte förvaring. Det är dags att Sverige tänker om.