Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Lite tejp räcker inte när huset kollapsar

”Hur människan agerar (och inte agerar) påverkar vår jord och gör att människor ofrivilligt behöver lämna sina hem”, skriver debattörerna. Bild på ett översvämningsdrabbat hus i Altenahr, Tyskland.
”Hur människan agerar (och inte agerar) påverkar vår jord och gör att människor ofrivilligt behöver lämna sina hem”, skriver debattörerna. Bild på ett översvämningsdrabbat hus i Altenahr, Tyskland. Bild: Philipp von Ditfurth/AP/TT

Dagens ETC. Numer ifrågasätter inte majoritets­samhället allmän rösträtt eller fri placering på bussen. Med omfattande reformer har vi kommit närmare en rättvis fördelning av privilegier. Men vi är långt ifrån framme. Klimatkrisen är vår stora utmaning.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Vad har Emelie Pankhurst, Martin Luther King och Rosa Parks gemensamt? Alla tillhörde en samhällsgrupp som under sin tid tilldelades minst makt och samtliga har använt det offentliga rummet för att höras när parlament och riksdag inte har räckt till. Deras demonstrationer, som i sin samtid ofta klassades som civil olydnad, har sopat banan för lagar, normer och ageranden som utgår från alla människors lika rätt till liv och medbestämmande. Deras hög­ljudda protester har blottlagt samhällsstrukturer som reproducerar ojämn maktfördelning. Men som tur är kan förhärskande system omformas. När ojämlikheten blir uppenbar blir förändring oundviklig. 

Numer ifrågasätter inte majoritetssamhället allmän rösträtt eller fri placering på bussen. Med omfattande reformer har vi kommit närmare en rättvis fördelning av privilegier. Men vi är långt ifrån framme. 

Nu går våra unga ut och protesterar. De ser att subventioner till flygtrafiken, oljeborrningar i Arktis och otillräckliga miljömål minskar deras chanser till hälsa och liv. Till skillnad från kampen för allmän rösträtt har barnens högljudda protester även stöd i lagen. I regeringsformen går att läsa: ”det offentliga allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”. 

I paragraf 6 i FN:s barnkonvention framgår det att konventionsstaterna till ”det yttersta av sin förmåga ska säkerhetsställa barnets överlevnad och utveckling” och miljöbalken finns till för att ”främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö”. 

Enligt dessa lagar får barn och unga ett löfte om god hälsa och god miljö, nu och i framtiden. Men hur kan denna tillförsäkran förstås när barn idag är oroliga för sin framtid, när de stämmer stater för att negligera barns rättigheter och går ut på gatorna och demonstrerar? 

Människan påverkar klimatet – det vill säga – hur människan agerar (och inte agerar) påverkar vår jord och gör att människor ofrivilligt behöver lämna sina hem, odlingar och skog som försörjer familjen försvinner, sjukdomar sprids och barn och unga tvingas leva med oro för framtiden. Framtidsprognoserna pekar på stora risker för försämrade chanser till liv och hälsa redan under de kommande decennierna. Att inte agera snabbt och kraftfullt är således samma sak som att säga att människor inte är lika värda att få ha ett hem, en god hälsa och en framtid. 

I ett demokratiskt samhälle ska beslut grunda sig på alla människors rätt att leva, andas, leka och vara del av en positiv samhällsutveckling. Det som sker nu, det vill säga utsläpp av växthusgaser som skapar försämrade livsvillkor för människor, signalerar inte dessa värden. Det är en motsägelse. 

Hur kan nationer och människor på allvar säga att de tror på allas lika värde och samtidigt ta beslut som med stor sannolikhet gör världen allt svårare för våra barn att bo på? Och framför allt för de barn som bor i det globala syd, där klimatförändringarna slår som allra värst. 

Omställning kan förminskas till frågan om att sopsortera, handla secondhand eller att miljöcertifiera företag. Även om detta kan vara bra för vårt klimat så är dessa endast initiativ inom ett ohållbart och orättvist system. Det är som att använda tejp när allt pekar på att huset kommer att rämna. Att ställa om är inte gjort i en handvändning och tiden är knapp vilket ställer höga krav på samhällen och beslutsfattare. 

Personer och grupper som riskerar att förlora makt kommer att motsätta sig omställning eftersom invanda privilegier står på spel. Vi har sett det under kampen för allmän rösträtt, under COP26 och vi kommer att se det framgent. Motstånd är oundvikligt när förgivettaganden (att endast vissa har möjlighet till hälsa och liv) omkullkastas. Det visste även Emelie, Martin och Rosa. 

Utifrån dessa resonemang har vi sammanfattat tre krav till Sveriges riksdag. Kraven är formulerade på olika nivåer. Det första handlar om en ny inställning till klimatfrågan, det andra och tredje om hur denna inställning ska påverka praxis.  

1.Utgå i praktik och retorik från att klimatfrågan är en fråga om systemomställning där makt och privilegier behöver omfördelas, lokalt, regionalt och globalt, en tanke som utgår från alla människors lika värde.

2.Redogör tydligt, konsekvent och i varje beslut som riksdagen tar för att och hur åtgärder utgår från regeringsformen, barnkonventionen och miljöbalken. Därefter ska detta lättillgängligt kommuniceras till allmänheten. Sedan ska sakkunniga och de som påverkas av besluten få mandat och effektiva kanaler så att det blir möjligt att opponera sig mot besluten med verkliga följder.

3. Stärk forskning som syftar till att formulera omställningskunskap samt nyttja befintlig forskning inom området och införliva denna kunskap i alla utbildningsformer från förskola till högre utbildning, oavsett akademisk disciplin. Ett första steg är att inrätta ämnet omställningskunskap i samtliga utbildningar för universitetslärare.