Debatt: Liberalismen står utan svar i klimatfrågan

För det första argumenteras det för att vi inte borde fokusera på skam som en mekanism för att förändra människors beteende. Med hänvisning till en studie av Nina Wormbs och Maria Wolrath Söderberg menar man att det är kunskap som är den främsta drivkraften.

För det andra understryker man teknologisk utveckling och tillväxt som huvudsakliga vapen i kampen mot klimatförändringarna. Slutsatsen blir att agera i klimatfrågan ”kräver mindre uppoffringar än vad som väntar om ingenting görs.”

Det finns många problem med dessa argument.

Uppoffringar. Det är självklart att uppoffringarna i någon bemärkelse är mindre om vi klarar av klimatförändringarna än om vi inte gör det. Men det är en vilseledande kontrast. I en framtid utan klimatpolitik—vilket i sig är otänkbart—går vi mot en medeltemperatur runt kanske 5 eller 6 grader över förindustriell nivå år 2100 med ett klimatsystem långt från sitt jämviktsläge. Det är sannolikt oförenligt med den sorts organiserade mänskliga samhällen vi hittills upplevt. Men skulle uppvärmningen kunna hållas under 1.5°C är oddsen klart bättre för en värld någorlunda lik vår egen. Så det är klart att uppoffringarna i det senare fallet i någon bemärkelse är mindre än de i det förra men det är en observation som bygger på ett missvisande motsatsförhållande mellan att “göra något” och att “inte göra något”.

Jag dristar mig att påstå att alla scenarier som innebär en någorlunda god möjlighet att hålla uppvärmningen under 2°C kräver stora utsläppsminskningar på relativt kort sikt. En politik som klarar att genomföra detta kommer med stor säkerhet att ha omfattande negativa bieffekter för många. Att då ge sken av att folk kan sitta lugnt i båten och inget substantiellt av dem krävs är bedrägligt, och heller inte nödvändigtvis god politik. Det är ett meningsfullt att göra något för klimatet.

Skam. Det finns skäl att vara varsam med just skam när det kommer till klimatet och hållbarheten. Det moraliska ansvaret ligger inte främst på individer som agerar i ett system som de har mycket begränsad kontroll över. Inte minst när fossilindustrin under årtionden vetat om klimatförändringarna men för att skydda sina investeringar valt att vilseleda allmänheten och korrumpera våra demokratier.

Men det är samtidigt så att ett hållbart samhälle någonstans måste byggas på hållbarhetsnormer och dessa normer behöver internaliseras hos folk i gemen på något sätt. Det är svårt att tänka sig att något så fundamentalt som skam inte skulle vara en komponent för att stabilisera och upprätthålla ett dylikt normsystem.

Teknologi. Även här tillåter man sig att skapa tveksamma och missvisande motsatsförhållanden. Det existerar knappast några möjligheter att nå några klimatmål alls utan att teknologi i bred bemärkelse kommer att vara viktigt. Men det är samtidigt helt tydligt att strategier som uteslutande eller till övervägande del bygger på att ny teknologi ska lösa alla våra problem är förknippade med helt oacceptabla risker. De specifika sakförhållandena spelar dessutom roll. Just nu är frågor kring teknologier som klarar att ta koldioxid ur atmosfären och pumpa ner den i marken på tapeten. Något sådant existerar ännu inte i skalbar form och kanske inte heller kommer att göra det. Riskerna blir att klimatsystemet passerar en tröskel innan de teknologiska lösningarna är på plats. Eller att vi förbinder oss till de mycket omfattande negativa konsekvenserna med sådan teknologi. Politiken borde rimligtvis inte bygga på förhoppningar om mirakel.

Faktum är att alla någorlunda goda framtidsscenarier där klimatsystemet kan hållas i schack och hållbarheten säkras innebär helt omfattande förändringar av samhället på skala och på ett djup som aldrig tidigare skett under ordnade former. Det betyder i sig inte att ett bättre samhälle inte är möjligt men vi bör inte vilseleda människor med tomma löften om att i morgon kommer vara som igår. Istället bör en konstruktiv och klarsynt vision av detta bättre samhälle utformas. Däri torde de flesta, även på vänsterkanten, se utrymme för vissa grundläggande liberala värderingar. Men i Sverige verkar liberalismens försvarare här stå utan svar.