Debatt: Lärarnas ämneskunskaper är otillräckliga

De flesta skoldebattörer är överens om att grundskolan ska vara en bildningssskola, till exempel Sverker Sörlin, i Till bildningens försvar: den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur, 2019). Det är också vår önskan som ämneslärare i lärarutbildningen, i synnerhet inom humaniora: språk, littteratur och historia. Men idag har vi inte tillräckligt utrymme för att ge blivande lärare det kunskapsstoff de behöver för att skapa, eller återskapa, den bildningsinstitution vi tycks vara överens om att skolan ska vara.

Vi som är erfarna ämneslärare vid universiteten vet egentligen på våra fem fingrar vad som krävs för att ge blivande lärare den djupa kunskap som krävs för deras uppgift, men den erfarenheten utnyttjas inte tillräckligt. De kunskaper och erfarenheter vi förvaltar, som forskare och lärare, måste helt enkelt få komma samhället till godo, framförallt allt den kader som har att förvalta bildningens arv åt hela samhället: grundskollärarna.

Den humanistiska kunskapsbas som grundskollärarna får idag är alltså otillräcklig, och det blir inte bättre. Det finns tvärtom en tendens i lärarutbildningarna till en större ’yrkesanpassning’ på bekostnad av ämneskunskaper – under press från Universitetskanslerämbetes utvärderingar, bland annat. I utbildningen betonas med andra ord undervisningens HUR allt mer på bekostnad på dess VAD – ämnesinnehållet. Det sker en reducering av kunskapsbasen till grundskolans förmodade nivå, som om vår uppgift vore att skedmata blivande lärare med ett litet mått kunskap som de i sin tur förväntas förmedla. Det går på tvärs med strävan efter bildningsskola, en skola som ger eleverna möjlighet att vara aktiva i samhällsförändringen.

Bildning har som bekant många betydelser. Vi menar inte en elitistisk polityr att briljera med, utan den slags tanketräning som är nyckeln till självständigt och kritiskt tänkande. Som ämneslärare i litteratur och språk tränar vi studenterna att analysera texter och diskutera sociala sammanhang, att reflektera över språkets och litteraturens roll i historiska sammanhang. Färdigheter som tränas på det här sättet är förutsättningen för att kunna se sig själv i ett historiskt och socialt sammanhang, att tänka självständigt och kritiskt.

Blivande lärare måste lära sig att tänka om språk och litteratur, de behöver förstå språkets strukturer och kunna tänka historiskt. Det är det högre i högre utbildning. Bara en sådan djup kunskap gör det möjligt att bryta ner komplexa frågeställningar så att de blir begripliga – och användbara. Det gäller på alla nivåer, även i grundskolan.

Ämneskursernas minskande roll i dagens lärarutbildningar speglar istället en endimensionell kunskapssyn; om studenterna bara behöver ytliga kunskaper krävs ju inga omfattande ämnesstudier. En del universitetslärare anser sig också överkvalificerade för att undervisa i lärarutbildningens (många gånger urvattnade) ämneskurser, en uppfattning som många studenter delar; de vill helst bli handledda genom imaginära klassrum av företrädare för deras framtida yrke.

Men om studenterna inte förstår vikten av djupa ämneskunskaper så är vår uppgift som ämneslärare glasklar. Vi har inte råd att snegla på förväntningar från dem som saknar insikt i ämnets potential. Vi kan inte heller snegla på statliga mätinstrument eller kortsiktiga premier, för ”bildning är inget utvärderings­kriterium” som Sörlin skriver; bildning är snarare omätbar kunskap.

Bildande kunskap förutsätter också ett genuint intresse för ämnets kärnfrågor – det gäller både universitetslärare och grundskollärare. Vi inom universiteten som fått till uppgift att under en kort tid förvalta det gemensamma vetandet inom ett ämne vill ha möjlighet att väcka lärarstudenternas kunskapstörst och nyfikenhet. För vem ska annars göra det?