Debatt: Lärarbrist – elefanten i skolan

Den har växt under en lång tid. Politiker har lyft fram den som ett problem men med alldeles för svaga förslag på hur man kan åtgärda problemet. Att åtgärderna inte gett önskat resultat är inte svårt att landa i eftersom just bristen på utbildade lärare har ökat stadigt under decennier. Facken, Skolverket och Sveriges kommuner och landsting har lagt fram sina prognoser år efter år om att bristen på utbildade lärare kommer att öka. Denna fortsatta trend är högst oroväckande. För bristen på personal måste väl ändå vara en verksamhets största bekymmer, eller?

När vi läser om skolan så handlar många, om inte majoriteten, av debattartiklarna, insändarna eller politikers utspel om just något annat än lärarbristen. Förstå mig inte fel, skolan är oerhört komplex och mycket måste göras men vi får inte missa det primära problemet. Några punkter som fått dominera den senaste tiden är:

• Ordningsomdömen – Som majoriteten av lärarkåren inte ställer sig bakom samt att det saknas forskning som skulle stödja införandet av ordningsbetyg (på tal om att skolan ska förhålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet).

• Bort med ”flumskolan” – Ett av de mest välanvända begreppen under en lång tid när man pratar om skolans problem utan att egentligen ha någon gemensam definition på vad ”flumskolan” är. Hur vet vi att det på ett generellt plan skulle vara flummigt i skolan? Är inte detta otydliga och odefinierade begrepp om något just flummigt?

• Skolan ska satsa mer på kunskaper – Här väcks ju en mängd frågor till ett väldigt luddigt uttalande. Vad är kunskap? Om skolan inte satsar på elevernas kunskaper, vad gör skolan då istället? Borde inte det primära problemet vara att det inte finns någon med utbildning som kan lära eleverna de kunskaper de ska kunna efter avslutad skolgång?

• Inkluderingen har gått för långt – Ja, så står det i den sakpolitiska överenskommelsen mellan S, Mp, C och L eller även kallat januariavtalet. Hur kan arbetet med att göra skolan tillgänglig och till en bättre plats för alla elever gått för långt? Specialpedagogiska myndigheten ger en kort men viktig definition om inkludering där de skriver att ”Inkludering är en pågående demokratisk process som visar på alla människors rättigheter, lika värde och som ständigt söker efter bättre sätt att tillvarata mångfald och olikheter”. Att detta skulle ha gått för långt i dagens skola är inget annat än absurt, speciellt när det råder en sådan brist på utbildad personal som kan möta elevers behov.

Kan ni förställa er något annat yrke där det råder stor brist på personal och man börjar skylla problemen på andra saker i verksamheten? Ta exempelvis vårdköerna. Tänk om ­politiker och diverse debattörer istället skulle lägga fokus på att vården är ”flummig” och att det är det som behöver åtgärdas. Otänkbart, eller hur? Eller låt oss leka med tanken att fler och fler människor dör inom vården och det saknas en stor del utbildade läkare. Föreställ er då att politiker förklarar de ökande dödstalen i vården med att läkare inte fokuserar tillräckligt mycket på att behandla patienterna (jämför med att ”skolan ska satsa mer på kunskaper”).

Politiker behöver genomföra radikala reformer för att ändra denna trend. Det är professionen tillsammans med facken och högskolorna som vet vad som behöver göras för att ändra denna trend. För visst är ändå brist på utbildad personal en verksamhets största bekymmer?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.