Debatt: Lär er stava till SUOMI för bövelen!

Vi tar som givet att namn och ord på språk som franska, tyska, spanska, engelska och även ord från avlägsna språk uttalas och skrivs korrekt i media, böcker och i tidningar.

Skribenterna, redaktörerna och korrekturläsarna anstränger sig och dubbelkollar. Heter Nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clëzio eller Svetlana Aleksijevitj lär sig alla mediaverksamma korrekt uttal och stavning på nolltid . Det finns dock ett undantag och det gäller uttalet och skrivandet av namn – det finska.

För mig, som har det som första språk, är felstavade finska namn och ord vardagsmat sedan årtionden. Jag har många gånger pratat med mina svenska vänner om detta och försökt förstå orsaken till det. Är det slarv, ointresse eller något som gamla kolonialister gör mot forna undersåtar? 

Den noggrannhet som är dygd på till exempel Sveriges radio i samband med uttalet av ord på främmande språk gäller som regel inte när det gäller finska. Tänk på stackars Esa-Pekka Salonen – länge Sveriges radios chefsdirigent – som var och varannan dag förekom i programtablåerna och fick ständigt heta Eesa-Pekka Saalonen alternativt Sallonen.

Då ryckte inga språkpoliser eller uttalsexperter fram och nöp hallåan eller programvärden i språkörat. Jag har gjort ett antal program för Musikradion och ett sommarprogram och blivit korrigerad vid ett par tillfällen då mitt uttal på franska visade sig vara en smula inkorrekt och krävde resolut korrigering.

I skönlitteraturen blir det felstavningar så fort finska namn eller orter dyker upp. Jag har nyligen med stor behållning läst två böcker i vilka finska ortsnamn, namn på personer och uttryck på finska förekommer. I den fantastiska Augustbelönade boken ”Ett jäkla solsken” av Fatima Bremmer om den äventyrliga Ester Blenda Nordström glöms alla stavningsregler så fort huvudpersonen rör sig i Norrbotten där finska namn är vanliga. Hade inte bokförlaget Forum möjlighet att låta någon finskkunnig korrekturläsa manuset?

Inte heller Bonniers gjorde sådan granskning innan romanen ”Det rinner en älv genom Saivomuotka by” av Pia Mariana Raattamaa Visén gick till tryck.  Man hinner inte läsa många sidor innan bokstavsvillervallan börjar. Om inte författarna bryr sig om de finska ordens stavning så borde väl redaktörerna göra det. Tänk på att finländare är den största invandrargruppen i Sverige och att alla blir lika förbannade och irriterade vid denna ständigt pågående felstavningsplåga som jag.

”Men man är väl ändå inte bara till för att klaga ”diktade Olle Adolphsson.  Därför vill jag ge ett par enkla tips till alla som då och då måste uttala eller skriva något på finska.

En enkel vokal som a, e  uttalas kort, alltid. Det vill säga inte Eesa utan Esa.

Dubbla vokaler som Ee och Aa uttalas alltid långt som Eeva eller Aarne. Mitt eget namn Tuomo har i snart 50 år förekommit i otaliga varianter och det vanligaste är att u och o byter plats till Toumo.  En förklaring är nog att svenskan har ytterst få ord med diftonger, till exempel med just ”uo”. Det enda jag i skrivande stund kommer på är namnet på den norrbottniska orten Muodoslombolo.

Slutligen, om någon vill få ett bättre grepp om svenskans och finskans likheter kan man skaffa boken ”Lejon-Leijona. På spaning efter gemensamma ord.” (Universitetstryckeriet Karlstad 2009)  Den hjälper till att avliva myten om de oöverstigliga skillnaderna mellan våra språk med lätt sinnelag.