Sjukvård
Debatt: KD, glömde ni bort svenska vårdkrisen?
Dagens ETC.
Under pandemin och inför valet ville Kristdemokraterna ofta och gärna beskriva sig som ett sjukvårdsparti. Väl vid makten, under den största sjukvårdskrisen på decennier, gör ministern – ingenting, skriver Vänsterpartiet.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Överbeläggningarna på landets sjukhus ökar. Antalet intensivvårdsplatser minskar och är nu färre än innan pandemin. Vi har 4,8 platser per 100 000 invånare, en av de lägsta siffrorna i EU. Andelen cancerpatienter som fick behandling i tid är nere på skrämmande 40 procent. Listan på illavarslande bottenrekord i vården den senaste tiden kan göras lång.
6 000 färre kollegor, som kommer att innebära att redan utslitna sjuksköterskor tvingas springa ännu snabbare.
Mitt i allt detta går vårdpersonalen mot ännu ett stålbad. 6 000 vårdanställda är varslade runtom i landet. 6 000 färre kollegor, som kommer att innebära att redan utslitna sjuksköterskor tvingas springa ännu snabbare. Fack som Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet larmar om det allvarliga läget. Regionerna skriker efter hjälp, men får knappt en bråkdel av de resurser som behövs från regeringen.
”Sjukvårdspartiet” brukar det stå på Kristdemokraternas valaffischer. Under pandemin, när KD var i oppositionen, var tonläget högt. Med enfas pratades det om satsningar och sjukvårdens behov. När det kom till kritan visade det sig vara just det: prat. Talepunkterna har ersatts av svepande floskler om effektiviseringar, som om vården vore en lastbilsfabrik. I regeringsställning är det sänkta skatter och bidrag till altanrenoveringar som prioriteras före välfärden, som vanligt.
Parallellt med den akuta krisen i sjukvården läggs viktiga vårdreformer på is. Trots bred enighet om en omställning till nära vård, där vårdcentralerna ska få en större del av vårdens resurser och fler svenskar ska vara skriven hos en namngiven läkare, händer i praktiken ingenting. När regionerna tvingas lägga all kraft på att släcka bränder blir utvecklingsarbetet omöjligt.
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) talar, precis som flera andra ministrar i regeringen, ofta om vikten av höjd beredskap för kommande kriser. ”Sjukvårdens beredskap är eftersatt”, brukar det heta. I verkligheten har vi alltså färre Iva-platser än innan pandemin, och tusentals anställda i vården hotas av uppsägning. En ny pandemi skulle få förödande konsekvenser för sjukvården, ett krig likaså.
Budskapet till medborgarna är tydligt: förbered er för kris. Men när ska regeringen leva som de lär? När ska vården få förutsättningarna att klara sitt uppdrag? När får vårdpersonalen den uppbackning de behöver? När får patienterna i kö till cancervården andas ut? Vad hände med ”sjukvårdspartiet”?
