Hoppa till innehållet

Kulturdebatt

Debatt: Maya Abdullah om köttbergsdebatten: "Vi reduceras till offer, till kroppar"

Dagens ETC.

Kan alla skriva om allt och förstå allt? ­Debatten om vita köttberg och en snäv ­litteratursyn fortsätter.Maya Abdullah skriver om hur litteratur skriven av författare som rasifieras blir läst, eller hur den inte blir läst.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Mottagandet av icke-vit litteratur, i brist på bättre beskrivning, lämnar mig ofta med en känsla av att något stympat och syre­fattigt just ägt rum, i ett parallellt universum, skilt från mitt.

Givet att recensioner och boksamtal omöjligen kan fånga upp alla tänkbara aspekter av en bok, frågar jag mig varför det ändå finns ett omisskännligt mönster i så mycket av mottagandet av ­icke-vit litteratur.

Läsningar som reducerar oss till offer, till kroppar. Till bärare av traumatiska erfarenheter. Kriget. Flykten. Våldet. Vittnesmålen. Vi är inte bara kroppar. Vi är inte en kropp. Fetischiseringen av en smal skärva av våra liv, våra livsvillkor, vår litteratur. 

Den syriske författaren Yassin al-Haj Saleh, verksam i Tyskland, pekar från sin horisont på en ”rasistisk solidaritet” och ”västerländsk fetisch för lidande”. Han beskriver ett enögt västerländskt intresse för vittneslitteratur, författare som känner sig inträngda i ett hörn där de förväntas skriva poesi och skönlitteratur om krigets Syrien. Han vill att hans verk ska bli närlästa, kritiskt. Inte biografiskt. Samtidigt ignoreras syriers intellektuella arbete, deras ”epistemologiska agens”. Västvärlden står för teoribildning och analys, vi andra är kroppen och de levda erfarenheterna. 

Men vår smärta ser inte ut som ni tror. Svärtan skimrar bedrägligt likt påfågelns dräkt, i oräkneliga, skiftande färger. Djupet ryms inte i er värld. Som en hel tät skog. Motståndet. Humorn. Framtiden. 

Den förhärskande litteratursynen, som speglar en generell människosyn, dikterar villkoren för författare och kritiker. Tanken är inte ny, men behöver ständigt återupprepas.

Vem är den implicite läsaren när författare som rasifieras som icke-vita skriver? Finns det flera implicita läsare?

I sin avhandling, ”Postinvandringslitteratur i Norden – Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden”, undersöker den nyligen disputerade Maïmouna Jagne-Soreau hur denna litteratur blir läst, eller inte blir läst. 

Idén till avhandlingen föddes ur en dissonans jag känner så väl igen. Där hon i Yahya Hassans ­poesi även såg humor, ett Candide-­liknande diktjag, där såg den litterära omgivningen … det den brukar se. Läshorisonten förmådde inte sträcka sig bortom en bokstavlig skildring av förorten. 

Jagne-Soreau placerar istället Hassan i en specifik litterär tradition, den pikareska. Hassan som en modern Cervantes. Hon avtäcker ett lager av ironi där performativitet och ett ”förortsartat språk” används som manipulerande grepp för att skapa autencitetseffketer. Hon visar hur Hassan medvetet utnyttjar den implicite läsarens dåliga samvete. 

Jag frågar mig hur Elnaz Baghlanian blir läst.

Hon skriver i ”Prologer”: 

Barnet ärver kläder som tillhört generationerna före. / Kläder som skapat en kedja av sammanhang. Samma stund som barnet föds, kommer det att vara en del av en historia som inte är min. / Jag tvättar kläderna med blekmedel så många gånger att de trasas sönder. Sedan viker jag dem ömt och lägger dem längst in i garderoben. / En del av historien måste sluta här.

Jag frågar mig hur Athena Farrokhzad blir läst.

Hon skriver i ”Vitsvit”: 

Min bror sa: Alla de frön som fick denna dom / att falla i denna jord och aldrig gå i blom / det är för dem jorden ska rämna 

Jag undrar hur jag blir läst.

Jag skriver i ”Barnet”: 

De säger att barnet är utmärglat. Det blåögda barnet. De andra, övergivna. De fäller tårar över de dammiga hårslingorna. / Krokodiler letar efter stulna pärlor. / De säger att de vill rädda barnet. Det blå som spetsar deras hjärtan. Det korpsvarta, det honungsfärgade, och allt däremellan – en olägenhet. / Jag ska rädda barnet, rädda språket. Utmärg—stopp. Aldrig—någonsin—mer—fukta—ordet—i—min—såriga—munhåla. Skära bort, rena.

Jag frågar mig också hur ni läser litteratur skriven av vita, som klassiker av Gustave Flaubert eller Fredrika Bremer. Ser ni allt jag ser? 

Ni läser klassikerna, om och om igen. Bläddrar omsorgsfullt fram nya lager. Vi har läst klassikerna. Bläddrar fram allt. Ser det ni ser, ser bortom det ni ser. Jag undrar om ni läser Strindbergs ”Ett drömspel” som jag läser den. 

Avtrycken i litteraturen efter kolonialismen och 1800-talets orientalism. De kan vara minimala, antydda, eller övertydliga. Alltid överallt. Alltid ursäkten: ”Det var andra tider då.” 

Det går en obruten kedja genom den västerländska litteraturhistorien.

Jag är mätt. Men jag läser Virginia Woolf, Marguerite Duras och Joan Didion. Övermätt läser jag ”Eufori”. ”Snö och potatis”. Läser allt och inget. Jag känner att jag är hård och orättvis i mina läsningar. Jag älskar känslan. Och jag slukar allt av Toni Morrison. Om och om igen. Slukar Balsam Karam. Judith Kiros. Donia Saleh. Mona Monasar. Mara Lee. Mahmoud Darwish. James Baldwin. Och så många, många fler. Hungern som inte vill bli mättad. 

Ibland måste jag uthärda självorientaliserande inslag i litteraturen, eller i hela författarskap som lägger sig platt för era fötter och matar era fantasier i tusen och en natt.

Och ibland överraskar jag mig själv med vad jag väljer att läsa. Och jag frågar mig hur ni läser Kjell Espmark. ”Ett återliv”.

En dikt uppbyggd kring en symbol, en namngiven västerländsk journalist som dog i Syrien. Det är hon som är ”åter och åter sänd av historien”. 

Vems historia?

Jag läser och vill jag slita orden i stycken. Jag tänker på alla syriska journalister. Levande, döda. De verkade i Syrien, de verkar i Europa. Hur de har något mer angeläget att berätta, men ni är för upptagna av era berättelser om dem, om oss. Samma gamla berättelser.  

Utrikesjournalistikens koloniala blick. Och nu har även det sipprat in i litteraturen. 

Det går en obruten kedja genom den västerländska litteraturhistorien. Och vi har alltid funnits där. Till synes i skuggorna.

Den irakiske författare Hassan Blasim, bosatt i Finland, skriver i ”En flykting i det europeiska paradiset”: 

De analyserar ditt barns döda kropp på tv. / De träffas för att debattera ditt förflutna och din framtid. / De målar tavlor som visar hur du drunknar. / De hänger upp dig på sina museer och applåderar. (…) Akademikerna beviljas nya anslag för att forska om din själ och din kropp. (…) De avlägsnar din mänsklighet med sina klipska och knivskarpa diskussioner. / De skriver dig i dag, och suddar ut dig med sin egoism nästa morgon. / De väntar sig att hitta sin egen humanitet med hjälp av din tragedi.

Det går en obruten kedja genom den västerländska litteraturhistorien.

Det som pågår nu är förhoppningsvis början till nödvändiga samtal. Det ser ut som ett uppvaknande. 

Vi är trötta i själen, outtröttliga i sinnet. Ni, yrvakna. 

Det ser ut som att ni som har makten över litteraturen, över kulturkritiken och det offentliga samtalet, börjar förstå, som om ni börjar inse vad ni måste göra. 

Men jag kommer inte att hålla andan. 

Framtiden, den håller vi i vår hand.