Labours politik har inte förlorat

Labour förlorade det brittiska parlamentsvalet 2019 med marginal. Här hemma passade vissa på att ge sig ut i sociala medier för att beskyllda Corbyn och partiets ekonomiska politik för förlusten. På några få sekunder var Labours skrällresultat från 2017 som bortblåst. Att partiet sedan Corbyns tillträde numer är Europas största politiska rörelse - det spelade ingen roll. Det har uppenbarligen inte rått någon brist inom både Labour och vårt eget socialdemokratiska parti på folk som suttit och lurat, väntat in resultatet, för att sedan göra sin “analys”. Den är enstämmig - det var Corbyns fel.

Det finns en enkel sanning om den politiska inriktning Labour de senaste åren slagit in på - den är otroligt omtyckt av väljare. Samtliga av Labours huvudsakliga ekonomiska förslag stöds enligt mätningar av en majoritet av befolkningen. Människor som valt att denna gång inte rösta på Labour har inte gjort det grund av att man är rädd för partiets ekonomiska politik. Det är istället på grund av det politiska käbbel som konstant plågat Storbritannien sedan brexitomröstningen 2016, och kulminerat månaderna innan valet i år.

Labour har inte haft ett enkelt pussel att lägga. Många av de valdistrikt där stödet för brexit är som störst är också traditionella Labourfästen. Den så kallade “röda muren” bestående av gamla industri- och gruvarbetarstäder i Englands mitt och norra del har tillsammans med Skottland utgjort Labours bas i årtionden. I många av dessa distrikt röstade uppemot 70 procent för att lämna den europeiska unionen. Samtidigt har Labour blivit det tveklöst största partiet bland ungdomar - som absolut inte vill lämna densamma. Till slut landade man i att kräva en andra omröstning. Något som uppenbarligen inte sågs med blida ögon av de väljare som röstat för brexit för tre år sedan. Den röda muren föll och många av de arbetarklassdistrikt som inte röstat fram något annat än Labourledamöter sedan 30-talet skickar nu konservativa representanter till London.

Det är naturligtvis ingen överraskning att vissa vill få valnederlaget att framstå som sossevänsterns kollaps - som ett facit på att politik med syfte att faktiskt åstadkomma något inte fungerar. Det är ändå rätt magstarkt att som svensk socialdemokrat beskylla just Labours ideologiska inriktning på valförlusten. De senaste decennierna har vi sett de gamla vanliga status quo-sossepartierna kollapsa, i Sverige har egentligen inte Socialdemokraterna ökat nämnvärt i ett val sedan 2002. Att vi idag dessutom regerar med vad som i praktiken är liberal politik får det hela att framstå som desillusionerat.

Labour är trots det katastrofala nederlaget en av få ljusglimtar för den socialdemokratiska rörelsen i Europa. 2017 gick man till val på att med ett eget avtal ta Storbritannien ur EU och samtidigt genomföra mycket av den politik Corbyn alltid stått för. Man gick på några veckor från stöd på cirka 25 procent till att vara 2 200 röster ifrån att valsa in på Number 10 och knipa premiärministerposten från Theresa May.

Det är uppenbart att Corbyn inte är en perfekt partiledare, det är det inte många som klarar av att vara. Men att försöka förklara nederlaget 2019 genom hans person eller Labours valmanifest kommer man inte långt på. Om Labour kastar ut barnet med badvattnet finns det inte mycket som tyder på att man kan vinna ett val framtiden. De få saker som talade för partiet i detta val var just den transformativa politik man drivit och den massiva folkrörelse man de senaste åren blivit. De 60 procent av Labourmedlemmarna som röstade fram Corbyn och den nya politiken i två ordförandeval får se till att så inte blir fallet.

Utan ilskan på samhällets beskaffenhet och ivern att förändra det kommer Labour att ansluta sig till den skara socialdemokratiska partier som vårt eget tillhör – sakta men säkert marscherande mot sin undergång.